LITTERATUR: Psykologistudenten Camilla Stens bok En annan gryning, kan vara den mest skrämmande bok jag läst i hela mitt liv, den är dessutom full av cliffhangers vilket gör boken lika svår att lägga ifrån sig som obehaglig att läsa.
Mellan 1942 och 1943 protesterade aktivistgruppen ”Vita Rosen” mot regimen i Nazityskland genom att dela ut flygblad som propagerade för ickevåldsmotstånd. I samband med utdelandet av sitt sjätte flygblad greps gruppen av Gestapo. Samtliga dömdes till döden och avrättades genom giljotinering och halshuggning.
I Camilla Stens bok är året 2046 och Sverige styrs av ett främlingsfientligt parti med fascistiska drag. Medborgarna kontrolleras genom övervakning och våld. Klassamhället är tydligare än någonsin och alla är uppdelade efter härkomst.
A- och b-klass människorna lever på de lägre klassernas bekostnad och välfärden är inte längre till för alla utan endast för de med tillräckligt ”svenskt” ursprung. Klimatkatastrofen är ett faktum och flyktingkrisen ett permanent tillstånd i världen, EU:s öppna gränser har förvandlats till ett dammigt minne.
I denna sköna nya värld försöker en liten grupp människor göra motstånd och belysa systemets ondska. I centrum för bokens handling står den unga Isa, en b-klassmänniska som inte längre står ut med att hålla huvudet nere och vara en del av upprätthållandet av systemet. I sin desperation är hon villig att ge upp nästan vad som helst.
Boken hedrar ”Vita rosens” minne, inte bara genom att gör blinkningar tillbaka till 40-talets aktivistgrupp, utan också genom dess tydliga fokus på hur man gör motstånd utan att ta till våld.
När jag i början av 2016 läser boken ekar politikernas förslag om indragen välfärd för asylsökande fortfarande i nyhetssverige, gränskontrollerna mot Danmark är ett faktum och en folkmobb på 500 personer har samlats för att försöka stoppa ett boende för ensamkommande flyktingbarn.
Rädslan och konflikterna tycks eskalera och precis som i En annan gryning verkar många svenskar mest måna om att se om sitt eget hus. Camilla Sten har på ett genomtänkt sätt tagit de tendenser som finns i samhället idag och dragit dem till sin yttersta spets.
Camilla Sten belyser på ett obehagligt sätt hur kort steget är mellan demokrati och fascism, valfrihet och apartheid och det allra mest skrämmande är att det känns som om dagens politiska klimat tycks röra sig allt fortare mot denna framtidsdystopi.
Utvecklingen går faktiskt så fort att jag medan jag läser boken får en obehaglig känsla av att Camilla Stens framtidskildring håller på att bli verklighet här och nu.
De moraliska frågor som Isa ställs inför skär därmed genom bokens sidor och rak in i läsaren, de tvingar en att fundera över hur man själv skulle ha agerat om man levt i 1940-talets Tyskland eller 2040-talets Sverige.
När jag läser de sista orden på den sista sidan bankar mitt hjärta hårt och en känsla av obehag dröjer sig kvar, men också en känsla av beslutsamhet. Boken har nämligen gett mig en viktig insikt.
Camilla Stens Sverigedystopi är inget land jag vill låta mina barn och barnbarn växa upp i. Den viktigaste frågan denna skrämmande bok har väckt i mig är därmed: hur långt skulle jag vara villig att gå för att skapa en annan framtid?
