När hon var 14 år började hon gymnasiet. Tre år senare är Kristina Nilsson Lunds universitets yngsta student.
– Det har varit mycket tjat om sabbatsår. Men jag tycker det funkar bra att plugga så jag har forsatt, säger hon.
Klassrummets atmosfär andas tråkig mattelektion. Vita väggar, grå persienner och inga gardiner. Bakom katedern en grön griffeltavla, närmast en fornlämning från 80-talet. Overheadapparaten står självklart bredvid. Det saknas bara en världskarta ovanför tavlan så hade vi lika gärna kunnat vara i vilket klassrum som helst från tiden före Berlinmurens fall.
Men då var inte Kristina Nilsson född.
Kristina Nilsson är Lunds universitets yngsta student, född 1990.
– Jag fyllde 18 den 21 mars, så det var ju inte så länge sen, säger hon och ler.
Trots att hon är nybakad 18-åring är hon redan inne på sin andra termin maskinteknik på Lunds tekniska högskola, LTH. Utbildningen i sin helhet är fem år lång.
– Det är det som gäller. Allt i ett svep. Jag kommer nog att känna mig ganska nöjd efteråt, svarar hon på frågan om hon tror att hon kommer att ta en paus någon gång under utbildningen.
Men alla i hennes omgivning har inte ställt sig positiva till hennes val. Efter att hon gått ut gymnasiet tyckte hennes föräldrar att hon borde ta ett år ledigt. Det ville hon inte.
– Det har varit mycket tjat om sabbatsår. Men jag tycker att det funkar bra att plugga så jag har fortsatt, säger Kristina Nilsson.
Nu har det blivit något av en fix idé att klara utbildningen på utsatt tid.
Redan när hon var sex år började Kristina Nilsson första klass.
– Jag hoppade över förskolan. Och senare hoppade jag över trean på lågstadiet. Lärarna tyckte att jag skötte mig tillräckligt bra för att hoppa över ytterligare en klass. Det var inget konstigt. Det var bara så det var.
Följden av att hon inte gått i vare sig nollan eller trean har blivit att hon mestadels läst tillsammans med klasskamrater som varit två år äldre än hon.
– Jag har ju gått med årskullen som är födda -88 länge. Jag känner mig som vilken ”88:a” som helst, säger Kristina Nilsson.
Men vissa negativa saker har hon upplevt som ovanligt ung student på universitetet.
– Det har varit lite jobbigt det här med att man inte kan skriva på papper själv innan man är 18.
Det är torsdag eftermiddag strax efter 13.00 i det tråkiga klassrummet. Kristina Nilsson sitter på tredje våningen i maskinhuset på LTH och pluggar mekanik. Hon räknar redan innan läraren kommit in i rummet och satt i gång övningen.
Hennes mål med utbildningen i maskinteknik är att arbeta med produktutveckling. Åtminstone just nu. Inriktning väljer maskinteknikerna inte förrän på utbildningens tredje år.
– Just nu vill jag jobba med produktutveckling, men det är ju två år tills vi väljer. Det kan hända mycket. Vi får se vad det leder till, säger hon.
Det var inte självklart att läsa just maskinteknik för Kristina Nilsson. Först funderade hon på sjuksköterska, men kom fram till att lönen är för låg. Programmet i maskinteknik tyckte hon var det som verkade mest intressant av ingenjörsutbildningarna.
Innan Kristina Nilsson började studera på universitetet var hennes fokus ett helt annat, nämligen tennis. Gymnasietiden spenderades på Malmö tennisgymnasium.
– Jag funderade så klart på att satsa på tennisen. Men jag tyckte att skola och utbildning var viktigare.
Om hon ångrar sitt val att låta utbildningen gå före idrotten visar hon det inte. Hon menar att trots att tennisen varit en väldigt stor del av hennes liv under elva, tolv år är utbildning mycket viktigare för framtiden.
– Nu är tennisen väl mer som en hobby om man jämför med att jag elitsatsade innan, säger hon.
det är en nyhet för Kristina Nilsson att hon är den yngsta studenten vid Lunds universitet. Och det faktum att hon är några år yngre än sina kurskamrater har hon inte funderat speciellt mycket över.
– Det är väl som vanligt. Jag känner mig som vilken student som helst, säger hon.
Men även om hon inte känner sig annorlunda, får hon tillstå att hennes vardag skiljer sig från andra lundastudenters. Det är helt nyligen som hon fått tillträde till det nattliv som är kopplat till att plugga på universitetet. Någon nation har hon ännu inte besökt, inte heller när hon fyllde 18. I stället firades födelsedagen med karaoke hemma hos föräldrarna.
Hon bor i svedala och än så länge kvar hos sina föräldrar.
– Det är klart att jag har planer på att flytta in till Lund. Men inte ännu. Man får ju så mycket serverat när man bor hemma: mat, tvätt och den biten.
Resandet mellan Svedala och Lund tar två timmar om dagen. Men det kan det vara värt, tycker hon. Speciellt som hon slipper ta studielån medan hon bor hemma.
Men att hon bor i Svedala kommer inte att påverka det framtida utelivet.
– Nu får jag väl ta mig ut på nation. Man har ju hört diverse historier av andra om vad som pågår där, säger Kristina Nilsson och skrattar.
Men att hon hittills inte har kunnat följa med kursarna till uteställen har inte varit ett problem.
– Jag har vant mig vid att inte kunna hänga på. Det har alltid varit så. Jag har ju alltid varit yngst, säger hon.
Men skulle hon rekommendera en annan 17-åring att börja på universitetet? Kristina Nilsson tycker inte att det finns någon anledning till att inte göra det. Hon tillägger att med en stark vilja kommer man otroligt långt.
Och snabbt kan det gå.
Foto: Emil Langvad
