För femtio år sedan var den 30-åriga svensken tvåbarnsförälder och en stadgad kugge i samhällsmaskineriet. I dag bor hon i tredje hand och poserar på mingelbilder. Vuxenbegreppet är döende och framtiden tillhör dem som vägrar växa upp.
Grönt neon sprutar över dansgolvet på Debaserklubben The Prom. Hipsters i färgglada jumprar och blonderade luggar tar för sig av varandra. Alla har koll på Firefox AK men ingen vet riktigt vad ordet vuxen betyder. Johan Nyborg, 28 år, överröstar musiken: Du menar när man är gift, bor i radhus och spelar innebandy?
Ja, så lyder den klassiska vuxenkonventionen. En stillbild som blir allt mer uppluckrad: våra mest ångestdrypande musiker har passerat trettiostrecket, medelålders Rocky är fortfarande en cynisk singel, Fredrik Wikingsson kombinerar papparollen med freakshowande och Carolina Gynning ska göra karriär i Hollywood.
De traditionella föreställningarna kring vuxenbegreppet går tydligt på tvärs mot dagens samhälle. Det konstaterar Claes Törnqvist, lektor i psykologi, som har forskat kring det nya åldrandet.
– Förr fanns stora, breda vägar som man med självklarhet beträdde vid en viss ålder: utbildning – jobb – äktenskap – barn. I dag är de stora berättelserna, tron på gemensamma sanningar som kristendom eller socialism, på utdöende. Därmed har vi förlorat den linjära tidsuppfattningen mot det enkla framgångsprojektet. Samhället bli allt mer individualistiskt och var och en måste forma och förverkliga sin egen identitet.
Han beskriver den uttänjda ungdomstiden som en accelererande process. Det klassiska vuxenlivet trängs längre och längre bort. Generation X och Y lever utan mallar, med frihetens åtföljande ångest, och banar samtidigt väg för kommande generationer.
– Nu befinner vi oss i en slags övergångszon och har växtvärk i det. Så småningom kommer hyperkapitalismen och det individualiserade samhället bli någon form av egen berättelse. Nittiotalisterna kommer med större säkerhet att navigera i den, säger Claes Törnqvist.
Han har nyligen släppt studien ”Ny vuxenhet – i ett livsloppsperspektiv” tillsammans med sociologen Margareta Norell. I slutet av åttiotalet intervjuade de 20-åringar ur tre sociala fack: arbetare, akademiker och en så kallat ”svart” grupp. De ”svarta” utgjorde en subgrupp för mer bohemiska och splittrade uppväxtförhållanden.
De olika grupperna svarade på frågor om framtiden och hade väldigt olika ideal för vad det innebar att lyckas som ”vuxen”. Arbetarna värderade skötsamhet – de studerande karriärmässig framgång. I den svarta bohemgruppen betonades personlig upprättelse och utveckling.
– Det klassiska livsloppet var redan brutet för deras del och de hade inte fått några tydliga vuxenkonventioner av sina föräldrar. För dem var det nödvändigt att skapa sig själva, förklarar Claes Törnqvist.
För några år sedan intervjuades grupperna igen och studien konstaterar att den svarta, bohemiska gruppens livsideal varit bäst anpassade till dagens samhälle. Deras uppväxt och inställning var den mest avantgardistiska.
– De andra grupperna har mer haft det högmoderna tänkandet om ”bättre och bättre dag för dag” och upplevt besvikelse över att vuxenidealen inte håller, på grund av till exempel skilsmässor och utbrändhet. Den svarta gruppen har däremot redan från början varit medvetna om att livet innehåller ångest, val och kriser. De har förstått att man själv måste definiera vem man är och vad man vill.
I Sydsvenskans cafeteria sitter Gustav Svensson, 27 år, och dricker morgonkaffe. Klockan är elva på förmiddagen.
– Man ska kunna säga upp sig och resa utomlands, vilken ålder man än råkar ha uppnått, säger han.
Gustav Svensson är nöjesskribent på Dygnet Runt och försörjer sig på sin stora passion för klubbkultur. I Claes Törnqvists studie hade han fallit in i den ”svarta gruppen”. Han växte upp med en singelmamma och utan de konventionella bilderna av vuxenhet. Att förändra vissa livsstilsinslag bara för att en särskild ålder har uppnåtts är inget han känner sig pressad att göra.
– Det handlar mer om att man vid vissa tidpunkter börjar längta efter saker, familj till exempel. Det är individuellt och det finns inget som säger att man ska ha karriär eller familj bara för att man är trettio.
Kanske är det kroppen som ugör det sista hindret för en helt oberoende livsplanering?
Även om livslängden plussats några år de senaste decennierna talar allt för att också generation X och Y kommer bli bensköra. Naturen stoppar oss från att briljera på dansgolvet för evigt. Dessutom finns det något som kallas biologisk klocka.
Än så länge.
Vänster uppe: Nadin Alkkalibi och Göran Adelli, båda 28 år. Höger uppe: Fredde Näslund, 30 år och rastafari, tillsammans med Magnus Larsson, 27, och Jojje Källqvist, 25, längst till höger. Nere till vänster: Mattias Gustavsson, 30, med sitt entourage. Nere till höger: Det yngre gardet, Johanna Olsson och Jessica Ågren, båda 22 år.
Ur vimlet och cigarettröken på Debasers innergård dyker Susanna Whitling, 23 år, upp.
– Att vara ”vuxen” känns som en motsättning till att vara kreativ och fri. Jag vill alltid befinna mig i mellantinget och bara vara, säger hon.
Många återkommer till det: klassisk vuxenhet är en frihetsinskränkning. Med ungdomens rätt kan man försova sig till skitjobbet, trassla med relationer och säga att man ska bli konstnär. För den vuxne återstår bara skyldigheter.
Man måste alltid kunna smita. De definitiva besluten finns inte. Att gifta sig innebär ingen evig trohet. Att tacka ja till fast jobb är knappast synonymt med guldklocka.
Två nyss utkomna böcker – ”Mitt rätta jag” av Pernilla Glaser och ”Vi i Villa” av pseudonymen Hans Koppel – behandlar den moderna ångesten i känslan av att livet stagnerat – var det inte mer än såhär? Huvudpersonen Anders i ”Vi i Villa” tar ut frustrationen genom att repa lacken på grannens BMW. En kultur som idealiserar friheten och självständigheten formar inga tillfredställda villaägare. Vuxenbegreppet verkar ha spelat ut sin roll.
– Livsstilskillnaderna mellan generationerna suddas ut mer och mer. Det finns inte samma typ av auktoriteter och hierarkier. Ordet ”vuxen” har ingen definition, säger Claes Törnqvist.
För hundra år sedan gick man direkt från barn till vuxen. Sedan dess har samhället rört sig mot ökad välfärd och individualisering – två komponenter som bäddar för ungdomsrevolt. Våra far och morföräldrar revolterade genom att skapa en helt ny kultur mellan vuxen och barn. De dansade swing och klippte page. Deras barn, 68-rörelsen, revolterade med marxistisk teori och fri kärlek. De trodde på stora berättelser och möjligheten att förändra världen.
Efter dem smular postmodernismen de gemensamma sanningarna och det individualiserade samhället bryter fram. Den nya generationen tror inte på revolter. De har muttrat över George Bush och dansat till Klaxons, men utan tro på att omskapa världen. Att på allvar mena sig revolutionera med slagord och nya, krystade musikgenres känns överspelat när man sitter med facit: Pappa sjöng i proggband och slutade på bank.
Eller kanske är det precis tvärtom – att vi befinner oss i tidernas största revolt genom att helt enkelt vägra växa upp? Claes Törnqvist bekräftar:
– Hos de här generationerna finns ingen tro på en ny stor berättelse som man militant ska vara med och organisera. I stället finns där en stark vilja att själv leva på sitt eget sätt. Man vägrar falla in i några som helst mönster, under hela livet. På det sättet är 70 och 80-talisterna verkligen storslagna revoltörer.
Debaser börjar närma sig stängningsdags. Therese Svensson är DJ på The Prom, trettio år och iklädd röd klänning. Hon konstaterar att artonåringen är död i klubbsammanhang och att de genomsnittliga klubbkidsen är mellan 25 och 32.
– Man definierar själv vem man är och var man står. Ålder finns inte. Man kan ragga på 20-åringar och 37-åringar. Vår generation är grym!
Foto: Johan Majtorp
