Vad ska vi göra för att skynda på migranters och nyanländas inträde till universitetet? Det var frågan som diskuterades under en debattfrukost anordnad av Lundagård under onsdagen.
I takt med att antalet flyktingar under senare tid ökat så ökar också pressen på samhället att på ett så bra sätt som möjligt integrera de nyanlända, och bland annat på högskolor och universitet att ge dem möjlighet att studera alternativt att komplettera eller validera sin utbildning.
Många flyktingar har redan högre utbildning, i förra numret av Lundagård (3/16) beskrivs i reportaget I akademins väntrum några av deras öden. May, Firas och Alaa vittnar om problem med bland annat slarv och långa väntetider och det rör sig om en problematik som kan fortsätta i framtiden om inget förändras. Onsdagens debatt började med en fråga om vad det egentligen är för hinder som gör att det inte går snabbare i dag för nyanlända att komma in till universitetet.
Saknar flexibilitet
– Vi måste adressera problemet nationellt för att kunna validera dessa människors utbildning, menade Cecilia Christersson, vice rektor på Malmö högskola.
Karolin Johansson, kommunpolitiker för Miljöpartiet vid arbetsmarknad-, gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden i Malmö som skrivit sin mastersuppsats om validering påpekade att Socialstyrelsen vill att lärosätena ska ta större ansvar när det kommer till att inkludera immigrerade studenter.
– Överhuvudtaget vill vi ju undvika ett system där välutbildade människor som kommer hit blir tvungna att vänta sex år i en ansökningsprocess för att kunna utbilda sig, säger hon.
May kom till Sverige som flykting från Syrien och inbördeskriget. Efter många försök att få fortsätta sin utbildning lyckades hon till slut på Malmö högskola, där hon nu studerar och sitter som studentombud.
– Det jag upplever saknas från universiteten är professionell flexibilitet. Många människor som flyr från krig har inte haft möjlighet att få med sig alla papper. Det måste gå att göra det lättare för dem som inte har alla sina dokument att ta sig in till universitetet, säger hon.
May tar upp sin erfarenhet av Linköpings universitet som exempel på upplevelser av ett system som inte fungerar. När hon och hennes make ansökte till universitetet där ströks deras ansökningar på grund av slarvfel i översättningen, men när de åkte dit för att försöka förklara misstaget var där ingen som var beredd att lyssna på dem.
Så vad är lösningen?
Debatten fortsatte med en fråga om hur panelen tror att man kan motverka dessa hinder.
– Vi måste utgå från individen, säger Cecilia Christersson. Vi måste ha en flexibilitet i vårt bemötande men också ett mer gemensamt sätt från lärosätena att bedöma utbildningar.
Karolin Johansson lyfter fram att distansutbildningar kan vara lösningen på dagens problem. Flyktingar kan därigenom börja studera så snart de funnit sig tillrätta i samhället och dessutom är det billigt. Hon tycker därutöver att det bör göras tydligare att universitetet har ett ansvar för att validera utbildningar, även om de naturligen måste dela det ansvaret med andra.
Vilka behöver agera?
Näst kom frågan om vem eller vilka det är som panelen menar att vi väntar på – vilka är det som behöver agera för att vi ska komma framåt?
– Det viktigaste är att kommunikationen mellan de olika delarna fungerar, säger Karolin Johansson.
Hon nämner ett projekt som fram till nyligen fanns i Malmö där bland annat Migrationsverket och Arbetsförmedlingen samarbetade och kunde ge varandra information om vad respektive myndighet behövde.
– Tyvärr försvann projektet när pengarna i det tog slut, berättar Karolin Johansson.
Resten av panelen håller med om att samordning mellan olika enheter med ansvar och inflytande är viktigt.
– Detta är allas jobb, instämmer May.
Att sprida information tror May är den bästa hjälpen, att uppmärksamma beslutsfattare om de problem som finns. I Sverige upplever hon dock att det känns som att det är svårt för människor att ta det där första steget till förändring.
På Malmö högskola har de en timme per dag där man som student kan ställa frågor om sina framtida studier eller problem som uppstått. Cecilia Christersson betonar att det är viktigt att man är öppen i ledarskapet, att det sker en bra kommunikation mellan ledning och studenter.
Finns det något studenter kan göra?
I reportaget i förra numret menade bland andra en representant från Lunds universitet att brist på resurser är en stor anledning till att arbetet med validering och komplettering inte gått snabbare. När debatten går mot sitt slut ställs därför till panelen bland annat frågor om i hur hög grad möjligheterna att snabba på processen är en fråga om pengar och om i fall det finns någonting som studenter kan göra för att skynda på processen?
– Alla kan bidra med någonting. Du kan vara en mentor, deltagare i ett språkcafé eller bara berätta om din utbildning för nya potentiella studenter, säger Cecilia Christersson.
– Vi behöver för övrigt inte pengar för att lösa ett problem som är att det kommer massa människor hit utan vi behöver pengar för att få utbildade personer i arbete, förtydligar May.
– Det bästa du kan göra som individ är att bemöta nyanlända och försöka förklara din kultur och visa intresse för deras. Det finns många barriärer för den som är ny i Sverige att närma sig och vi som redan varit här ett tag måste därför ta första steget och aktivt söka upp de nyanlända, avslutar hon.
Lundagårds debattfrukostar anordnas med evenemangsbidrag från Ung Media. Vill du ha info om fler debattfrukostar? Gilla Tidningen Lundagård på facebook.
