Dags att bryta med 1968 – även vad gäller synen på populärmusik.
Det är viktigt att göra uppror. För 40 år sedan gjorde de vänsterradikala 40-talisterna sitt bästa, både i Paris och i Lund, och ungdomar överallt gjorde det i sina huvuden. Betydelsen av dessa händelser har analyserats i oändlighet sedan dess, och i synnerhet under jubileumsår som detta.
Jag ska inte bidra till överflödet, men jag vill påminna om en dimension som lätt kan glömmas bort: 68:orna var inte bara människor eller samhällsmedborgare som revolterade mot en rådande ordning, de var även barn som revolterade mot sina föräldrar. Något som de varken var den första eller sista generationen att göra.
Intressant är att den västliga traditionen att göra uppror mot föräldragenerationen har ett nära samband med den västliga populärmusiken. Det är inte så konstigt, eftersom begreppet ”tonåring” uppfanns på 1900-talet, och denna samhällsgrupp hade aldrig växt fram utan vare sig en konsumerande medelklass eller en populärkultur att konsumera. Så länge det funnits ”tonåringar” har det funnits ett föräldrauppror och ett soundtrack till detta.
30-talet hade sina swingkids, 40-talet hade sin bebop-katter, 50-talet hade sina rock’n’roll-tuffingar, 60-talet hade sina mods och hippies, 70-talet hade sina proggare och punkare, 80-talet hade sina hårdrockare och syntare, 90-talet sina grungare och hiphopare… Men vad har vi idag? Ingenting, skulle jag vilja påstå – ingen förenande subkultur som kan definiera oss som motsatser till föräldragenerationen.
Det finns två anledningar till det. Dels populärkulturen i sig, som blir alltmer pluralistisk och fragmenterad. Det finns inte längre en stor subkultur för ungdomar, som på 50-talet, eller ett fåtal stora, som på 80-talet, utan det vi har nu är hundratals eller tusentals små scener. Dagens musiklyssnare är liksom dagens människa i allmänhet individualistisk snarare än kollektivistisk, och han eller hon identifierar sitt musikintresse som en del av sin personlighet snarare än som en markör för en grupptillhörighet.
Även artisterna tänker på det här sättet, och skapar hellre ett helt eget sound än hakar på en trygg och tydligt definierad genre (åtminstone gör det så i betydligt större utsträckning än tidigare). Och gärna för mig, populärkulturen blir mer mångfacetterad och spännande på det här sättet, artisterna blir mer personliga och intressanta. Men det är också lite tråkigt att det inte finns någonting som alla kan sluta upp bakom – inget band i framtiden kommer någonsin bli lika stort som The Beatles. Chris Anderson skrev om detta i sin uppmärksammade bok ”Den Långa Svansen”.
Den andra anledningen är att dagens ungdomar har föräldrar som själva gjorde uppror mot sina föräldrar med populärmusik som hjälpmedel. Den som är 18 i år föddes 1990, och har föräldrar som kanske var 30 det året och kanske 20 tio år tidigare, 1980. Hur gör man uppror mot någon som tycker att det är coolt med tuppkam och nitar? Någon som skolkade från skolan för att köpa den nya skivan med favoritbandet samma dag som det släpptes?
Vissa föräldrar är fortfarande hängivna popkulturfans. De är fortfarande, på sätt och vis, ungdomar. Därför pratas det sällan om ”tonårskultur” eller ens ”ungdomskultur” numera – det enda som finns är populärkultur, den som går och ser en konsert med The Rolling Stones eller Håkan Hellström idag kan vara 18 eller 58 år. Hur gör man uppror mot det?
En lösning är att omfamna det som föräldrarna hatade: den kultur som de själva gjorde uppror mot, det gamla och antiupproriska. Att gå på en konsert med Malmö Symfoniorkester är ett större populärkulturellt statement än att gå och se ett riffglatt band på Debaser. Jag garanterar att det är bättre musik också – vad din luftgitarrlirande farsa än säger.
