När Indien år 1991 öppnade upp sin ekonomi hoppades många att det skulle förbättra även jämställdheten i landet. 25 år senare är Indien fortfarande ett av de värsta länderna att vara kvinna i. Indiska universitet och delar av filmvärlden erbjuder dock några frizoner från förtrycken.
Folk som ställde sig upp i biosalongen och hurrade, applåderade och grät. Det var vad Sakhi Shah, en 20-årig juridikstudent vid National Law School of India, bevittnade när hon i december var och såg filmen Angry Indian Goddesses på en biograf i Bangalore.
Filmen – som i juli hade premiär på svenska biografer – följer sju indiska kvinnor som kallas till huvudpersonen Friedas hem eftersom hon ska gifta sig. Så långt låter det kanske inte som en så kontroversiell historia. Men redan innan kvinnorna möts där får vi se att de alla i sin vardag i hög grad måste stå ut med förnedring och trakasserier från män i sin närhet – och att de alla har fått mer än nog av att bara i tysthet stå ut med det. Efter en hel del skratt och tjo och tjim börjar också fler och fler av kvinnorna att berätta om sina upplevelser av förnedring för de andra. Och i takt med att historien utvecklar sig rör den sig allt mer från de flirtiga, ljusa bröllopskänslorna till mer mörka och oförlåtande känslor som ilska och längtan efter hämnd.
När Angry Indian Goddesses skulle gå upp på biograferna i Indien i vintras blev den kraftigt censurerad. Det har dock inte hindrat filmen från att bli brett hyllad bland såväl kändisar som kritiker och Sakhi Shah tror att anledningen till att Angry Indian Goddesses har vunnit så mångas hjärtan är att den är unik.
– I Indien har vi inte haft historier som den förut – berättelser om kvinnor av kvinnor. Den delar heller inte upp kvinnor i onda och goda utan låter dem vara både och.
Samtidigt menar hon att den målar upp en ganska deprimerande bild av situationen för kvinnor i Indien i dag.
– Sättet som polisen reagerar när kvinnorna i filmen försöker rapportera ett brott och att det enda sättet för dem att få rättvisa är att ta saken i egna händer, det är ju någonting som jag tycker stämmer med hur jag upplever att verkligheten är för oss i dag, säger Sakhi Shah.
Foto: Virve Ivarsson.
Indien har rankats som det fjärde värsta landet i världen att vara kvinna i och som det allra värsta landet att vara kvinna i av de 20 länder i världen som har de största ekonomierna. Positioner som Indien tilldelats bland annat för frekvensen av barnäktenskap och trafficking i landet. Forskare beräknar även att ungefär två miljoner kvinnor ”försvinner” varje år i Indien på grund av att kvinnliga foster aborteras innan födseln, att nyfödda flickbarn mördas och att tonårstjejer dör på grund av undernäring.
År 2012 riktades världens ögon mot Indien efter ett uppmärksammat fall där en kvinnlig student blev gruppvåldtagen och mördad av ett gäng killar på en buss i Delhi. Många menar dock att den händelsen inte var så extraordinär i Indien. En rapport från 2014 uppskattar att 92 kvinnor våldtas varje dag i Indien och en undersökning från 2015 visar att ett brott begånget mot en kvinna rapporteras varannan minut. Många brott tros dock aldrig bli rapporterade och det finns flera uppmärksammade fall där kvinnor gått till polis eller domstol för att rapportera ett brott och i stället blivit utsatta för sexuella trakasserier, våld eller bara allmänt bagatelliserande.
– Det finns fall där domaren sagt ”Men varför gifter du dig inte bara med honom?” när en kvinna anmält en man för våldtäkt. De utgår då från att det värsta för kvinnan med våldtäkten är att det minskar hennes chanser att bli gift. Men om mannen gifter sig med henne så är ju den saken löst, menar de, säger Sakhi Shah.
Länge användes i Indien även ett ”Två-fingrar-test” för att avgöra om en våldtäkt hade begåtts. En läkare försökte då stoppa upp två fingrar i kvinnans slida och om det gick betydde det att hon hade haft sex förut – då antogs hon ofta ha samtyckt även till den påstådda våldtäkten. Testet har blivit häftigt kritiserat och har minskat rejält i användning sedan det uppmärksammade våldtäktsfallet i 2012 men används enligt mänskliga rättighetsaktivister än i dag.
Sakhi Shah menar att det är ett jättestort problem i Indien i dag att ens tillgång till rättvisa beror så mycket på ens kasttillhörighet, hur mycket pengar man har och hur mycket skit man helt enkelt är beredd att stå ut med. Att leva som student på campus vid National Law School of India i Bangalore är dock enligt henne att för ett tag leva i en lite annan värld. Nya studenter vid universitetet får lektioner på sammanlagt tre till sex timmar om vad ett samtycke innebär och hur man gör för att anmäla brott. Det finns också en styrelse på campus som man kan lämna klagomål till om man blir utsatt för något och de anmälningarna tas enligt Sakhi Shah verkligen på allvar.
– Så här känner jag mig ganska fri. Jag kan ha på mig lite mer vad jag vill men byter ofta om ifall jag ska gå utanför campus.
Och just friheten i klädstil är någonting som studenterna vid National Law School of India tagit strid för. När en kvinnlig student i april i år av en manlig professor fick höra att det inte var passande att hon hade på sig shorts reagerade hela hennes klass med att komma till den manlige professorns klass nästa dag i iklädda just shorts – och stå i dem längst bak i klassrummet under hela lektionen.
– De protesterna höll på i några dagar innan den manlige professorn till slut bad om ursäkt. Och ledningen vid universitetet gick också ut och sa att de tyckte att hans kommentar var helt förkastlig, säger Sakhi Shah.
V.S Elizabeth, professor i historia vid juridiska fakulteten vid National Law School of India, tror trots denna händelse dock inte att man ska förvänta sig att studenterna i Indien kommer att vara särskilt aktiva i att driva på för jämställdhet i landet framöver.
– Ärligt talar vill studenterna här mest ha ett bra jobb och massa pengar. Många är medelklass och vill bara ha sin examen och sticka härifrån, säger V.S Elizabeth, och fortsätter:
– Visst fler är arga nu och det finns en större medvetenhet i dag men kvinnorna från de lägre kasten har för fullt upp med att försöka klara sin överlevnad för att hinna protestera. Och även om medelklassen protesterar är jag tveksam till om det har någon effekt.
V.S Elizabeth menar att liberaliseringen av Indien har lett till att kvinnor marginaliseras i högre grad än innan. Genom att staten dragit tillbaka den hjälpande hand som de tidigare sträckts ut har kvinnor nu fått det svårare att till exempel studera. För att skapa verklig förändring för kvinnor i Indien tror V.S Elizabeth att man måste starta i hemmet.
– Om du som pojke växer upp i en miljö där alla kvinnor tycks vara till för dig då kommer du att växa upp och tänka att det är så som det ska vara. Så frågan vi bör ställa oss är egentligen hur många kvinnor som ha en bestämmande roll i familjen. För om maktförhållandena förblir desamma i familjen så kommer de aldrig att ändras i samhället i stort, säger V.S Elizabeth.
Det går inte att prata om ett Indien när man pratar om ett så stort och differentierat land, utan hur förhållandena är varierar väldigt mycket på olika håll i landet – det är någonting som de flesta av mina intervjuobjekt poängterar. Och så gör även Pan Nalin, regissör till filmen Angry Indian Goddesses. Med det sagt så berättar han att han när han reste runt i landet och gjorde research inför filmen fick höra väldigt mycket samma typ utav historier.
– Många berättade om övergrepp och sexuella trakasserier och för många var det första gången de pratade med någon om det. Jag tyckte att det var intressant att de flesta kvinnor jag pratade med fram för allt var arga. Att även om de började med att vara ledsna eller trötta så vällde efter ett tag ofta den där ilskan fram.
Pan Nali började då tänka på medelklasskvinnor som är mer eller mindre självförsörjande. Han insåg att han aldrig riktigt sett någon film om dem i Indien och bestämde sig för att göra en. Han hade dock inte alls förväntat sig att filmen skulle få såhär stor uppmärksamhet.
– Bland annat har jag och mina skådespelare flera gånger blivit inbjudna att komma och diskutera filmen på olika universitet i Indien. Det är jättekul men på en del svåra frågor de ställer känner jag lite att ”Woah, jag vet inte, jag är ingen expert, jag gör bara film”, skrattar Pan Nalin.
Något särskilt syfte med filmen menar han inte att han haft, dock är han väldigt glad över responsen. Och även på internationell nivå verkar filmen ha väckt känslor. När Pan Nalin till exempel fick höra från en brasiliansk filmkontakt att de ville köpa in filmen så la filmkontakten även efter beskedet till ”och tack för att du gjort en brasiliansk film!”.
-”Vadå”, sa jag, ”det här är en film om Indien” men hon sa att ”Du har ingen aning om hur väl det här beskriver situationen i Brasilien!”. Så kanske handlar den om lite mer universella ämnen än vad jag först trott, skrattar Pan Nalin.
