Pressade lärare och betygsinflation. Studentkrönikör Simon Appelqvist funderar över det orättvisa mellan de som har en silversked och de som står utan.
Vad vill jag bli när jag blir stor? Frågan ekade i mitt huvud så fort jag tog av mig studentmössan. Jag visste dock att jag en dag skulle påbörja någon form av högre utbildning. Medan jag funderade passade jag på att tjäna ihop pengar och besöka avlägsna delar av världen. Jag tröttnade dock på jakten efter mindre stimulerande arbeten och upplevde istället en ökad studiemotivation.
När jag tog studenten 2008 fanns det tre utbildningar i Sverige som krävde toppresultat för att bli antagen. De var psykologi-, jurist- och läkarprogrammet. Idag ser det tyvärr helt annorlunda ut. För de mest prestigefyllda universiteten krävs toppbetyg för de allra flesta programmen.
Trycket på lärare från skolledning, föräldrar och elever är idag enormt. Alla anser att deras unge är bäst i klassen och förtjänar högsta betyg. Efter det fria skolvalets intåg är idag eleverna inga elever. De är kunder. Kunder som ställer höga krav på den produkt som inhandlas, betygen.
Fler och fler lärare orkar inte längre stå emot det enorma trycket och höjer elevernas betyg utan att det motsvarar kunskapen. År efter år har gapet mellan betyg och kunskap ökat och för mig vittnar detta om att betygsinflationen är ett faktum.
Efter Skolverkets rapport från år 2012 om likvärdighet och det fria skolvalets effekter dras slutsatsen att ”det fria skolvalet sannolikt har bidragit till ökade resultatskillnader mellan skolor och en ökad socioekonomisk skolsegregation och därmed till minskad likvärdighet.”
Om elever och föräldrar tillsammans bestämmer betygen under skolgången tror jag de sätter eleverna på ett bananskal med en stor fet silversked i käften. Dessa elever ska sedan med sina toppbetyg in på universiteten och om silverskeden är tillräckligt stor, ut i verklighetens finrum.
I ett system med strukturella problem tror jag socioekonomiskt svagare grupper i samhället får betydligt sämre möjligheter till högre utbildning och därmed begränsas universitetens mångfald. Jag tror dessutom inte att jag som student är ensam om känslan av frustration och besvikelse när antagning.se återigen meddelar att årets julklapp består av en tre-siffrig reservplats. Frågan ”vad kan jag bli när jag blir stor” ekar medan jag uppgivet blickar bort mot min numera dammiga studentmössa.
