Det är en spännande tid att vara vid liv. Åtminstone om man skriver för Lundagårds bokmässanblogg. Bara beakta allt som vi har fått förmånen att ta del av sedan vi kom hit för bara några dagar sedan.
Vi har sett Horace Engdahl stå avspänt lutad mot en hylla med ett glass mousserande vin i handen, vi har sett Liv Strömqvist dansa något som man skulle kunna tolka som robotdansen på Gläntafesten, och vi har pratat trädgårdsodling med Göran Greider (är man intresserad av att veta mer om vad denna Sveriges mest anlitade paneldeltagare har för syn på ämnet, kan man med fördel ta del av vårt videoklipp med honom nedan). Det är nästan mer än vad ett ungt svärmiskt studenthjärta kan hantera.
Därtill har vi pratat med, och om, nazister. I går eftermiddag gick jag och Miranda förbi Aftonbladet Kulturs Mein Kampf-samtal, där Åsa Linderborg och Svante Weyler (chef på bokförlaget Weyler förlag) rök ihop beträffande värdet av att läsa nämnda verk. Åsa Linderborg var Team Mein Kampf, eftersom hon menar att en närstudie av denna kan hjälpa oss att förstå nazismen och Hitler på ett sätt som vi annars inte kan, medan Svante Weyler sa sig ”förbehålla sig rätten” att inte träda in i en mördares sjuka sinne. Fann samtalet intressant, och försökte få till stånd en intervju med Åsa Linderborg efteråt, tänkte att det skulle synka väl med mitt samtal med Åsa Beckman (vill man att ens dotter ska bli kulturchef på en större tidning, är det ett tips att döpa henne till Åsa) om ”den farliga litteraturen”, men tyvärr var hon busy busy.
Passande nog tog vi en sväng till de hett omdebatterade Nya Tiders monter några timmar senare. Någon förstämning rådde det ingalunda i nationalistleden, och när vi pratade med dem sa sig vara förvånade över hur trevliga alla hade varit. Bara en gång, menade en kvinnlig medarbetare, hade en meningsmotståndare ”vågat sig på att debattera” med dem, och de var glada över placeringen, bara några meter från riksdagens monter (ett tecken i tiden, skulle man kunna hävda). I övrigt upplyste de oss att man inte behövde någon journalistutbildning för att skriva för tidningen, det räckte alldeles ypperligt om man delade deras ”värdegrund”, och att tidningen har sisådär fyratusen prenumeranter. Lite info för den intresserade.
Vidare: har gått med i Gustav Fröding-sällskapet. Klarade inte att göra min välartikulerade och barrdoftande lunchgranne besviken. Det är något av ett problem jag har, tycker att det är så svårt att säga nej till folk. I dag övertalas jag kanske att teckna en prenumeration på Svenska Kennelklubbens medlemstidning. Undra vad detta står för. Kanske är jag rädd att ingen ska älska mig.
Snälla älska mig.
Här kommer Göran Greider:
