Washington laddar för presidentdebatt. Stämningen är uppspelt och påminner mycket om den inför ett större sportevenemang.
Vi angör en bar på Capitol Hill där två buskismässiga Clinton- och Trumpimitatörer intervjuas utanför. De ser faktiskt hemska ut och utgör på egen hand skäl nog för att ge fan i allt och gå hem.
I den stad som i runda slängar röstar 90 % på demokraterna, stirrar några på baren nervöst på min röda slips. En republikan här? Could this be?
Debatten börjar. Trump påminner publiken med sin insats om varför han vann det republikanska primärvalet. Han är intensiv och går i svaromål med ständiga försök att hitta nya ”zingers”. Men han gav också en erinran om varför det faktiskt är besynnerligt att han är presidentkandidat.
På Clintons påstående att han med tillförsikt såg fram emot en ekonomisk kollaps 2008, för att han själv skulle kunna göra sig en hacka, svarade han att ”that’s called business”. Dessutom är han smart som inte betalar någon federal inkomstskatt, anser han.
En latinoamerikansk man äntrar rummet med en lite för liten Trump-Pence tröja. Han närmar sig ett bord med bekanta.
”Get the fuck out of here” utbrister en annan man med latinamerikanskt ursprung. Men nej då, man kärvänligt skämtar med varandra, trots politiska meningsskiljaktigheter.
Clinton äter sig in i debatten och lyckas rätt bra med taktiken att provocera Trump till att hamna ur balans. Extra starkt blir det när hon kontrar på en attack på hennes presidential ”look” eller ”stamina” och kort och gott räknar vad hon hann med under sin tid som utrikesminister.
Känslan när debatten är slut är att Hillary Clinton har vunnit debatten. Men utifrån reaktionerna på plats var det oftare skratt åt (med) Trump än entuasiasm för Clinton. Många väljare väntar fortfarande på att bli förlösta av sin troliga röst. På båda sidor.
