Vicepresidentdebatten blev tydligt sakpolitisk. För dem som är intresserade av detta var debatten troligtvis av större trevnad än förra veckans.
Det viktiga i en policydebatt för den breda massan åskådare är hur du upplevs ta dig igenom den, snarare än vad du faktiskt säger.
Tim Kaine är ingen stjärna. Han må spela Pokémon Go men han är politisk weaksauce, om det nu finns ett motsatsförhållande här. Hans argument mot Mike Pence var svaga och alltid riktade mot Donald Trump.
Inget konstigt med det, men de svingades på ett sätt som kändes gymnasialt och som hela baren jag besökte ikväll hade kunnat efterlikna. Mas o menos.
”Trump har sagt följande märkliga mening och det håller jag inte med om, inte heller Hillary Clinton som bör bli president”.
Nog förenklar och redodlar jag Kaine här, men attackerna var illa riktade och sällan ställda som direkta frågor. Pence tilläts därför skaka på huvudet och sedan lägga ut texten ut om sin och Trumps politik.
Och Pence gjorde det riktigt bra. Han tog avstånd från Rysslands annektering av Krim (apropå Trumps upplevda gullande med Putin), kritiserade Clintons utrikespolitik och förklarade varför den ”change” Trump pratar om inte behöver vara ett ångestladdat tärningskast.
Kaine är för första gången mer tydlig en timme in. Han citerar Reagan (sjukt gångbart) och menar att ett problem med att hindra fler länder från att skaffa sig kärnvapen är att det bara krävs en galning för att rubba nuvarande ordning. Underförstått, och strax därefter uttalat, att Trump hade utgjort en sån figur.
Pence vann nog debatten, men historiskt sett har denna debatt haft marginell betydelse och ganska meningslös sett till det övriga racet. Vad gör då detta faktum med det här inläggets existensberättigande? Äh.
