KRÖNIKA: Efter en termins kvasi-semester som utbytesstudent i Wien är det snart dags att bege mig tillbaka till verklighetens Sverige. I verkligheten behöver man pengar och därför måste jag sommarjobba.
Så jag förberedde min ansökan bättre än någonsin i år, vilket betyder personligt brev, ny fin CV och en bild på mig själv uppe i vänstra hörnet. Detta lilla paket skulle ge mig jobb som pressfotograf på någon av alla de skandinaviska nyhetstidningarna. Jag förvisade alla tankar på desperata sista-minuten samtal till gamla hemska sommarjobb hemma i småland. Jag är bättre än så nu, jag har ju faktiskt pluggat på universitet och dessutom en termin utomlands.
För visst är det så. Att de flesta av oss hatar våra tidigare sommarjobb, ofta är det något gammalt dassigt jobb som hänger kvar från somrarna under gymnasiet. Man säger att man aldrig ska komma tillbaka, att man ska hitta något bättre. Hur svårt kan det egentligen vara att hitta ett roligt sommarjobb?
Men när sommaren väl anländer så har man oftast inget annat val än att hyra ut sin dyrbara ledighet till samma skit som året innan. Detta är förstås mot all logik: man blir äldre och mer erfaren för varje år som går och borde alltså avancera bland sommarjobben.
Mina planer på ett roligt sommarjobb var fina i teorin, men verkligheten är grymmare, några jobb som pressfotograf fanns inte för mig, inte ens Värnamo Nyheter ville ha mig. Denna sommar kommer jag dessutom inte tillbaka till mitt gamla vanliga sommarjobb på turistbyrån, jag hoppar över några jobb och återvänder till ett gammalt dassigt ex: till ännu en sommar som aluminium-gjutare. Ett jobbjag svor att aldrig återvända till och som jag tills nu lyckats undvika.
Detta totala misslyckande i sommarjobbssökandet innebär nu för mig på tok för tidiga morgnar, följt av åtta timmars konstant stående framför ett skrikande rullband. Detta rullband är fyllt av en aldrig sinande ström av nyfödda aluminiumbitar som vid beröring alltid påminner mig om att så här varmt är nog helvetet. Dessa normala åtta timmar känns inom de fyra gjuteriväggarna som en halv livstid och det ända som räddar mig från total härdsmälta är pulverkaffe och mina ljudböcker.
Detta är ett riktigt arbete skulle somliga säga (läs min far) och jagborde vara glad som har några veckors jobb i sommar. Ett satans slöseri på min intelligens säger jag och detta är absolut sista sommaren. Tror jag i alla fall.
Läs fler krönikor här.
