Studenterna menar att nedskärningarna på psykologprogrammet är djupt problematiska. Då de kommer att göra dem till sämre psykologer när de kommer ut på arbetsmarknaden.
Psykiatrin är i kris. Läkare slutar, vårdplatser försvinner, köerna ringlar sig långa. Så sent som i maj i år rapporterade Sydsvenskan om krisen i psykiatrin. Utanför storstäderna och universitetsorterna råder det psykologbrist. Det är svårt att tillsätta psykologer på vakanta tjänster.
Samtidigt planeras nedskärningar på psykologprogrammet i Lund. I november väntas Samhällsvetenskapliga fakulteten vid Lunds Universitet anta ett förslag som tvingar Institutionen för psykologi att göra besparingar på psykologprogrammet. Besparingar på sju procent.
Detta innebär bland annat att undervisningstiden och tiden för handledning kommer att minska. Moment som kräver mycket handledning, till exempel utredning av personer med funktionsnedsättningar, plockas bort eller minskas kraftigt. Under psykologutbildningen går studenten själv i terapi, så kallad egenterapi.
Syftet med egenterapin är bland annat att öka studentens självkännedom. Antalet timmar egenterapi har under de senaste åren minskats från 50 till 30 timmar. Detta är inte unikt för Lunds Universitet; trenden med borttagen eller reducerad egenterapi återfinns över hela landet. Det finns många åsikter om egenterapins vara eller inte vara, men faktum är att resultatet innebär en försämring för oss studenter.
Nedskärningarna på psykologprogrammet är djupt problematiska. Genom nedskärningarna urholkas vår kompetens. När vi kommer ut på arbetsmarknaden kommer vi göra det som mindre kvalificerade psykologer. Detta är allvarligt eftersom det påverkar vår förmåga att ge våra patienter den vård de behöver och förtjänar. I förlängningen hotas patientsäkerheten. Med en psykiatri i kris är en kompetent vård extra viktig.
Utbildning vid universitet och högskolor drivs av statliga pengar. Institutionen för psykologi vid Lunds Universitet tillhör Samhällsvetenskapliga fakulteten. Psykologprogrammet är ett av de program som drar in mest pengar till Samhällsvetenskapliga fakulteten. Efter att pengarna kommit in till Samhällsvetenskapliga fakulteten omfördelas pengar från psykologprogrammet till andra utbildningar, som själva inte får lika höga statliga anslag. Detta innebär att psykologprogrammet inte får del av alla pengar som det drar in. Ändå tvingas vi nu spara.
Kanske skulle psykologprogrammet tjäna ekonomiskt på att flytta till en medicinsk fakultet. Men det skulle inte åtgärda grundproblemet. Utbildningar får olika resurser beroende på vilket ämne de tillhör. Samhällsvetenskapliga ämnen får mindre pengar än de medicinska. Samhällsvetenskapliga ämnen får för lite pengar från staten. De är kraftigt underprioriterade och det påverkar allas, inte bara psykologstudenternas, utbildningskvalitet. Hade inte resurserna från början varit så knappa hade inte denna urholkning av psykologprogrammet behövt ske. Kanske hade vi då också känt hopp om att i framtiden kunna vara med och hjälpa psykiatrin på rätt köl.
