En självupplevd novell om hur det kan vara att läsa Engelska på Lunds universitet.
Av: J. R. B.
Känsliga läsare varnas. Trots att denna text skrivs i en värld av vetenskap och faktagranskning är detta ingen vetenskaplig text. Den gör inga anspråk på att vara sanningen. Inte heller författaren vill hävda sig ha rätt ens i sak. Detta är en text med högst subjektiva argument. Argumentationen baseras på tre terminer av dunkel, stress, magbesvär och lite, lite ljus. Det är en stilla vädjan. Ett utropstecken inom parentes*.
Alltings början
I januari 2013 satt ungefär 96 mer eller mindre nyblivna studenter i Humanisthusets hörsal. Några var uppspelta och förväntansfulla – tänk att få läsa ett ämne som engelska på universitetet. Säkerligen satt några och tänkte att det inte skulle krävas mer än på andra utbildningar. Att det gick bra eftersom motivationen var på topp och betygen från gymnasiet hade varit så bra. Dessa var nog försvinnande få. Åter andra tänkte att efter en termin på universitetet var en väl rustad för det mesta.
Allt detta raserades ganska snabbt. Det första som sades i den där sommarvarma aulan var att livet var svårt. Eller, inte att det var svårt. Att det skulle vara svårt. Och kanske inte livet. Men studier i engelska i alla fall. Redan då hade nog några bestämt sig för att ge kursen två veckors prövotid. Det fanns också andra som var så uppskrämda att de knappt mindes vad de hette. Men samtidigt fanns en liten strimma ljus som föll så fint på golvet – så allt kunde ju inte vara bara nattsvart. Det måste ju rimligtvis gå att genomföra studier där, ända upp till kandidatnivå. Andra hade gjort det förut.
”Det var ju trots allt ganska roligt”
Första terminen lade sig nyhetens behag långsammare än väntat. Och det trots att det var så många olika saker som skulle göras samtidigt. Böcker skulle läsas, uppsatser skulle skrivas, grammatik skulle läras och förstås. Föreläsningar stod som cementblock på schemat. Varje dag. Utöver allt det som skulle läsas och göras och tänkas och funderas på. Men det var ju trots allt ganska roligt. Tänk att få grotta ned sig i ett språk som var så otroligt fint och mångfacetterat.
Sakta men säkert började det hopa sig med saker. Tröttheten smög sig på. Men ändå inte så pass att det blev ohållbart. Mest av allt var det roligt, och resultaten speglade lusten. En ny stad, en ny plats att få utvecklas på. Men utvecklingen blev det liksom inte mycket med, utöver lärdomen att jorden var rund även på 1700-talet, hur man än vände och vred på den grammatiska analysen.
Olusten smyger sig på
Till sist när sommaren kom och alla tentor och uppsatser var inlämnade och klara hann inte tröttheten ikapp eftersom det faktiskt fanns tid att vila. Ta igen sig och tänka att det visst var så roligt som en hade intalat sig. Det var ju trots allt engelska. Något som var så intressant. Men det var ändå något som gnagde. En liten olust. Men den sopades bort ganska snabbt.
Hösten var mörk och långdragen. Löven gulnade blixtsnabbt. Eller också var det bara att böckernas gulnade sidor fick vikariera för de faktiska bladen. Fler uppsatser, fler böcker. Mer att läsa, mer att göra, och en oavbruten längtan till våren. Då skulle allt bli bättre. Det var ju mörkret som gjorde det tyngre den här gången. Och det var ju trots allt engelska. Men det var tyngre nu. Benen liksom släpade på ett annat sätt. Cykeln protesterade i kylan och regnet. Men det gick att komma i tid och läsa samtliga sidor (varav ett fåtal hade varit nog).
Låneångest och jobb
När november kom närmare blev det aktuellt med ett möte. Nya kurser, nya mål, ny litteratur. Och jobbet fick vänta. Det förstod en väl att det hinns inte med. Det var på tok för mycket läsning och föreläsning för att ens försöka känna sig något mer anständig och mildra lånångesten som alla årsbeskeden i papperskorgen påminde om. Och då for fan i en. Det går visst att jobba. Och det gick. Med bravur. Det var inte jobbet som gnagde.
Terminen löpte mot sitt slut och nu var det knappt ens roligt längre. Det var ju förstås vintermörkret och slasket som gjorde sig påmint. Så gick tankarna. Det kunde inte vara studierna, som var så roliga och så givande. Visst var kurserna fullspäckade med saker att göra och läsa och lära (vissa av dem tveksamt givande). Men det är ju så. Det skulle ju vara svårt.
Våren nalkas
Och det var det. Inte ens över jul fanns det tid för vila. Men våren var ju på väg. Då skulle allt bli bättre. Då var det ju kandidatkurs. Och nej. En paus innan det sura äpplet skulle bitas i var det inte tal om. Dumdristigheten och ledan på det engelska språket tog överhanden. Det var skönare att bli klar med det, och sedan slippa läsa någonting alls på engelska institutionen någonsin igen. Friheten. Efter våren.
Så kom vårterminen 2014, och det skulle ju faktiskt bli roligt att börja igen. Nu var det ju trots allt kandidatkursen. Då har en ju kommit någonvart. Livet i övrigt (det lilla som fanns) rullade på. Och tröttheten hade en vant sig vid. Nu verkade det inte som så mycket läsning. Inga nya grammatiska modeller. Inga nya skönlitterära böcker. Bara en uppsats, några spännande tillvalskurser och kanske en liten sänkning av tempot. Lätt att tro.
”Tonen var inte lika hård”
Nu handlade inte seminarierna om att det skulle vara svårt längre. Tonen var inte lika hård. Men det förekom vissa nyckelord. Ett utkast som är ett bra utkast är bättre än ett utkast som är mindre bra. Det lades säkerligen ingen värdering i det. Men för många som hörde dem drog det upp stämskruvarna i knoppen sexton varv till. Hög prestation fick ett nytt ansikte. Men inte uttalat. Inte ens hos en själv. Det var ju självklart att ett utkast som är bra är bättre. Det var där spiralen började ta form.
Turning and turning in the widening gyre/The falcon cannot hear the falconer/Things fall apart/the centre cannot hold.
Tack Chinua Achebe och W. B. Yeats. Nu var det ljusare. Böckerna var färre och läsningen gick snabbare. Samtidigt hände något, förmodligen i en parallell dimension. Magen började krångla. Det blev värre och värre och såg inte riktigt bra ut. Och den där 40-gradiga febern var inget att bry sig om. Det låg ju lika många vetenskapliga artiklar och väntade på att bli lästa. Det blev de. På en och en halv vecka. De tysta läsesalarna på fjärde våningen är sig inte riktigt lika efter det. Vi är på bättre fot med varandra idag, två och ett halvt år senare.
Våren när ingenting stämde
Det blev tyngre att gå. Solen stack så i ögonen. Det jobbigaste var att nu skulle en ju vara glad. Det var vår nu. Det var snart påsk. Men ändå var det något som gnagde. Och olusten hade nu, efter ett år, hunnit ikapp. Tröttheten likaså. Ingenting stämde. Ingenting var meningsfullt. Misstänkta åderbråck i den parallella dimensionen gjorde varken den fysiska eller psykiska bördan lättare att släpa runt på.
Men uppsatsen blev skriven – till och med godkänd med ett litet plus i kanten (vad nu det betyder). Kurserna avslutades. Sommaren närmade sig. Och sammanbrottet kom som ett brev på posten. Då blev det samtal till föräldrar. Gråtfyllda möten med studievägledare och kursadministratörer. Livet hade blivit hårt. Hur var det nu? Visst var det så? Det skulle vara hårt. Inte sant?
Sommaren som inte hjälpte
Livet utanför bubblan – det parallella universumet – stod på vänt. Det gick an. Men inte mycket mer. Och magkrånglet orkade en ju inte rota i. Det fick vara som det var.
Men inte ens när sommaren kom, nej inte ens hösten därpå var engelskan ute ur systemet. Det hade lättat, men symtomen kom tillbaka. Slog undan marken och fötterna från varandra som en slägga i skenbenet. Då var det nya kurser och resursfördelning. Något gnagde fortfarande. Och gnagandet och annat fick läkare titta på. Så blev det bättre.
Men det är inte förrän nu – två och ett halvt år efter kandidatkursen i engelska – som balansen är helt återställd. I alla fall så nära det går. Det går aldrig att helt sluta tänka på hur magen mår. Frukosten kommer aldrig ta mindre än en halvtimma att äta, just för att försöka banta ned stressbollen. Och tack vare ett antal ljus i tillvaron har det gått att vända utvecklingen.
Kärleken och vägen tillbaka
En studievägledare. En uppsatshandledare. En kursadministratör. Två föräldrar. En kärlek. En ny institution med helt andra förhållningssätt. Ändrade mönster. Ett stort tack till er allihop. Det är er förtjänst (och min) att vägen ner fick ett ”tillbaks igen”.
Till viss del är det ju såklart ens eget fel. Det förstår väl vem som helst att en får skylla sig själv om en jobbar samtidigt. Och det förstår väl vem som helst att flyttande inte riktigt passar in i ett redan fullspäckat schema. Och det förstår väl vem som helst att universitetsstudier inte ska vara lika lätt som tidigare skolgång.
”Retoriken är förminskande”
Men det förstår väl vem som helst: om retoriken är förminskande, negativ och aningen nonchalant, då går det till slut inte. Inte ens för så kallade ”ambitiösa” eller ”högpresterande” studenter. Jag vet. Så här gick det för mig. Och jag säger inte att det är någons fel. Men om en utbildning ska vara svår för sakens skull, för att indirekt jaga prestige på ett av Sveriges äldsta universitet, då måste utbildningen struktureras om i grunden. Hela vägen ned. Och hela vägen tillbaka igen. Utbildning ska inte vara hård och tuff. Den ska vara utmanande och givande. Studenter och föreläsare ska mötas. Visst finns en kunskaps- och auktoritetsbalans som är ojämn, men studenterna ska tas på allvar. Fullaste allvar. Men inte efter femton kursutvärderingar som avfärdats med att studenterna inte lägger minst 40 timmar i veckan.
Jag hoppas verkligen att någonting förändras. Jag vill kunna rekommendera folk att läsa engelska vid Lunds universitet. Som det är idag skulle jag inte ens vilja önska det för min värsta fiende.
Men det här är ingen vetenskaplig uppsats. Inga faktakollade källor. Men varken texten eller författaren hävdar objektivitet eller sanning. Det är bara en stilla undran om det inte är dags att lyssna snart. Det finns öron som är villiga, har jag hört, men det går (för) långsamt. Det är en vädjan att inte låta fler studenter gråta av stress och ångest, trots att uppsatsen nästan är klar. Det är ett försynt inlägg i en debatt som redan är överspelad.
Ett utropstecken som står inom parentes.
Och jag skulle önska att:
Et udraabstegn i parentes
er altid sikker paa at ses.
(P. Hein)
*NB! Många av konstruktionerna med en, man och/eller passiv i denna text ska ses som innehållande ett levande, mottagligt och ganska snällt subjekt.
