Många studenter är nervösa inför utgången av det amerikanska presidentvalet. Studentlivskrönikör Marcus Bornlid Lesseur ämnar låsa in sig i en bunker om fel person vinner.
Under kalla kriget var många hoppfulla blickar riktade mot Nya Zeeland.
I skuggan av hotet om en sammandrabbning mellan stormakterna USA och Sovjetunionen, av ett presumtivt kärnvapenkrig, ryktades det att den lilla östaten i sydvästra Stilla havet skulle vara den säkraste platsen att befinna sig på för den som ville hålla sig på behörigt avstånd från svampmolnen.
Dels var den tillräckligt avlägset belägen, dels var den tillräckligt betydelselös för att någon skulle bry sig om att bomba den tillbaka till Kritaeran.
Helt vattentätt var väl kanske inte resonemanget. Vid ett utbrott av ett tredje världskrig hade säkerligen Nya Zeeland också fått sin släng av dem kemiska sleven.
Men på senare tid har jag likväl börjat reflektera över mina eventuella boendemöjligheter i landet.
Jag har börjat begrunda om jag inte så småningom ska packa ner mina akademiska examina djupt i en flyttlåda, sätta mig på första bästa flyg från Kastrup, slå ned mina bopålar på en farm och tillgodogöra mig den ädla konsten att klippa får. Eller kanske bygga mig ett eget hobbitgryt i form av en hemtrevlig bunker i Wellington.
Vi är ju många som har drabbats av ett styng av nervositet dessa dagar.
Så här i det amerikanska valets slutskede går det inte riktigt så strålande för Hillary Clinton som vän av liberal demokrati hade önskat. Och nu när endast fyra dagar återstår innan den nya presidenten under högtidliga former ska utropas börjar det alltmer kännas som om den där andre killen kanske kommer att vinna guldmedaljen, trots allt.
Det hade förstås varit en lite jobbig händelseutveckling. Mot bakgrund av en tänkbar förestående seger för den andre killen är det svårt för fantasin att hålla fingrarna borta från bilder av radioaktiva tryckvågor, övergivna ruinstäder och apokalypsens sju ryttare.
Och även om Donald Trumps små köttiga fingrar och kärnvapenkodernas vägar aldrig skulle korsas har vi tillräckligt med olägenheter att oroa oss över – det gamla vanliga: fascister, jihadister, ryska björnar på krigsstigen, miljöhot – för att man ska kunna ge fullgott med näring åt sin inre domedagsprofet.
Det är inte undra på om man drabbas av en släng av paranoia av samtiden. Det känns som om västvärlden står på en pall med en strypsnara runt nacken, och vart man än vänder sig verkar det materialisera sig någon otäck jävel vars enda livsfunktion är att göra tillvaron obehaglig för en.
Visst, man kan stanna kvar i Skåne och fight the good fight i andrummen mellan tentorna. Eller så kan man helt enkelt lägga benen på ryggen och dra så fort det kraftiga regnet börjar falla.
Själv har jag inte bestämt mig. Men vinner Trump på tisdag vet jag vilket alternativ det blir.
Då ses vi på Nya Zeeland.
