I Indien är tempot och dofterna annorlunda. Johanna Svensson och Jaskrit Matharu for till Hyderabad för att göra nytta i samband med masteruppsatskursen.
Fläktarna i taket surrar högt och korridorerna är fyllda av cancersjuka patienter och deras anhöriga. Men här inne på kontoret har ett par läkare och sköterskor samlats för att lyssna till de svenska studenterna som ska redovisa sina arbeten. En av kvinnorna som arbetar på sjukhuset delar ut små koppar med sött te och småkakor som liknar drömmar.
Johanna Svensson och Jaskirt Matharu går båda näst sista terminen på läkarprogrammet vid Lunds universitet. Fast just nu känns föreläsningssalarna långt borta. De senaste veckorna har de nämligen samlat in data till sina masteruppsatser på cancersjukhuset MNJ i Hyderabad, Indien.
– För oss har det varit ett sätt att använda den här tiden inte bara för att få kurspoäng utan också för att vara till nytta. Vi har undersökt saker sjukhuset är intresserade av att få reda på men som de inte har personalkapacitet att undersöka själva, säger Jaskirt.
Jaskirt har undersökt hur nära in på döden patienterna på sjukhuset genomgår olika behandlingar för att se om de vårdas “för länge”. Ett arbete som krävt att hon gått igenom över hundra handskrivna journaler.
– Journalsystemet här är väldigt annorlunda. Bland annat är de handskrivna vilket gör att det kan vara svårt att uttyda vad det står, säger Jaskirt.
Trots detta har hon genom sin systematiska genomgång lyckats visa att endast lite drygt hälften av alla patienter får någon form av palliativ behandling innan de dör. Det vill säga vård som i vissa fall förkortar snarare än förlänger patientens liv, men som i gengäld gör det nästan smärtfritt och mer värt att leva. Övriga fortsätter en behandling som syftar till att de ska bli friska ända till slutet. En siffra som tycks chocka åhörarna i rummet.
– Denna information är mycket användbar för oss och kommer att förändra hur vi arbetar med dessa patienter i framtiden, säger Jean Jacob, en av läkarna på plats.
Han berättar att den indiska forskning som finns kring vård i livets slutskede är mycket begränsad och att man därför ofta tvingas förlita sig på västerländsk forskning. En av orsakerna är att många anser att det av religiösa skäl är fel att ge palliativ vård.
Efter en timmes väntan kommer en av sekreterarna in och säger att den läkare som skulle bedöma Johanna tyvärr har fått förhinder. Johannas del av presentationen får därmed vänta tills dagen efter.
– Jag är inte särskilt förvånad, det är bara så det är här och vi har spenderat otroligt mycket tid på att vänta, säger Johanna och skrattar.
Men trots att det varit tufft ibland ångrar hon inte att hon åkte hit för att göra sin studie.
– Det känns faktiskt lite nyttigt att möta den här avslappnade attityden, där allt får ta sin tid. Att lära sig att acceptera saker som de är och att ta det lite lugnt istället för att stressa upp sig. Dessutom blir jag gång på gång imponerad över hur effektivt arbetet är trots allt, säger Johanna.
Syftet med hennes studie har varit att undersöka hur väl leukemibehandlingar utförs på sjukhuset.
– Jag har gått igenom journaler och jämfört rekommenderade läkemedelsdoser med faktiska läkemedelsdoser. Tanken är att om det finns en stor avvikelse så skulle det kunna förklara varför man har en sämre överlevnadsgrad här, säger Johanna.
Även om en stor del av deras tid i Indien har spenderats på sjukhuset så har de också fått se en hel del av miljonstaden Hyderabad. De har besökt Salar Jung museet som är ett av världens största museum och den stora ruinstaden Golconda som byggdes under 1100-talet.
De blev även inbjudna av en familj att fira den stora indiska högtiden Dussehra med dem.
– Att få fira Dussehra var väldigt spännande och det var trevlig stämning med massor av grannar som kom över och hälsade på hos varandra. Men det var lite jobbigt också eftersom vi stod ut så mycket och tillslut var det lite för många som ville ha selfies med oss, berättar Johanna.
Men Johanna och Jaskirt är ändå överens om att det inte är de stora och pampiga byggnaderna eller de galnaste ceremonierna som gjort störst intryck.
– Det är de små sakerna som är häftigast och det är mötet med människor som jag kommer att minnas starkast. När man träffar ett barn som kan lite engelska och som blir överlyckligt över att lyckas kommunicera, säger Johanna.
Jaskirt instämmer i att det är mötet med patienterna som gjort det största intrycket.
– I samband med att jag besökte Hospice häromdagen hade de bjudit in anhöriga till de som avlidit. Tanken var att de anhöriga skulle kunna få träffas och prata om hur det varit den sista tiden, säger Jaskirt.
Jaskirt berättar att trots att de flesta anhöriga var föräldrar till barn som avlidit i cancer och trots att sorgen var oerhört stor så fanns det även en stor tacksamhet för den vård och smärtlindring de fått i livets slutskede.
Både Jaskirt och Johanna menar att människorna i Indien är öppnare med att visa sorg än vad vi är vana vid i Sverige. Och om någon går bort samlas människor och sörjer tillsammans.
– Det är verkligen fantastiskt att se hur familjerna på sjukhuset stöttar och hjälper varandra, säger Johanna.
Kvällen därefter är det dags att ta adjö och det är med visst vemod de lastar in väskorna i taxin. Det märks att Indien har gjort ett starkt intryckt på de två läkarstudenterna.
– Detta har varit en fantastisk upplevelse och jag vill verkligen rekommendera andra att ta chansen om de får den. Även om det kräver lite extra arbete innan man kommer iväg så är det helt klart värt det, säger Jaskirt.
Över Hyderabad sänker sig natten med alla sina dofter och ljud. Längre bort på gatan packar otaliga försäljare upp sina frukter och grönsaker inför veckans nattmarknad. Kvällen är ljummen och full av smog.
