Turistlandet Colombia har som slogan ”den enda risken är att du vill stanna”. Under de veckor jag tillbringade i Bogotá skrattade jag åt den. Det regnar nog 50 % av tiden (jag råkade välja att åka dit under en av de blötaste månaderna), luften är förorenad och gatorna är så osäkra att den som vill gå ut kvällstid förbeställer en taxi per telefon och får då bilens registreringsnummer samt en kod för att veta att bilen som kommer faktiskt är den rätta.
Det är inte helt ovanligt att taxichaufförer är delaktiga i rån och att köra passagerare runt halva stan för att ta ut pengar i olika automater (detta händer inte bara turister, senast häromveckan råkade en colombiansk kompis ut för det ).
Men senaste åren har det hänt grejer vad gäller säkerheten i landet. Utan att i övrigt uttala mig om den politik som förts kan jag säga att det till stora delar av landet nu är möjligt att färdas i buss och röra på sig ganska fritt utan att oroa sig för guerrillor. Efter sex veckors intensiva studier begav jag mig därför norrut till den karibbiska kusten. Under den MFS-kurs jag gick innan jag lämnade Sverige rekommenderade de oss att ta semester under tiden och lära känna landet. Med det i bakhuvudet och drygt 20 intervjuer i min mp3-spelare tog jag mig alltså en efterlängtad semester och började äntligen förstå turistslogan.
Just av den anledningen att många utomståendes bild av landet fortfarande är att det är väldigt farligt har inte mycket turism nått hit. Jag vandrade tre timmar genom en nationalparksdjungel för att komma fram till en strand utan elektricitet och där enda sovmöjligheterna var i tält eller att hyra en hängmatta. Efter att ha tröttnat på de nattliga regnen och omöjligheten att sova i ett tält med den värme och fuktigheten som råder den här tiden på året fortsatte jag till en annan strand där vi kunde hyra ett litet hus med sängar på en strand som i övrigt var helt tom.
Och om inte de varma människorna i det här landet och den goda maten tidigare gjort att jag börjat förstå att detta inte är ett land lätt att lämna gjorde jag det definitivt där medan jag drack kaffe i hängmattan vid havet eller åt kokosnötter och mango insamlade från marken. Colombia som helhet är definitivt inte ett säkert land men i delar av landet är säkerligen den största risken att de som kommer hit aldrig vill åka hem igen. Nu, tillbaks i verkligheten, är jag dock inte säker på att semestern uppfyllde sitt uppvilandes syfte för medan jag försöker transkribera intervjuer och skriva uppsatsats är mina tankar och dagdrömmar nån helt annanstans.
