Komikerna Marika Carlsson är aktuell med föreställningen ”Jag är Gud”. Lundagårds recensent är inte särskilt imponerad av produktionen.
Marika Carlsson har på några år blivit en av Sveriges populäraste standup-komiker. Föreställningen ”En negers uppväxt” blev en succé när den hade premiär 2010, och hon har vid två tillfällen bland annat utnämnts till ”Årets kvinnliga komiker”, senast 2012.
Hennes senaste föreställning, ”Jag är Gud” – vilken tar sin utgångspunkt i komikerns uppväxt i en frikyrklig familj från Småland – har under torsdagskvällen nypremiär på Lunds stadsteater. Den har under hösten överösts med lovord, och när Marika Carlsson gör sin entré från begravningskista på scengolvet möts hon av jubel och stående ovationer från den stora publiken, som företrädesvis utgörs av män och kvinnor i ”mogen ålder”.
Som en ”dålig småbarnsmamma”
Hon inleder med att fastslå temat för kvällen – vilket alltså är religion, ett ämne som hon gör klart att vi svenskar talar alldeles för lite om. Under den nittio minuter långa dialogen som följer går hon vidare med att varva anekdoter uppväxten, under vilken hon känner sig tvungen att leva i enlighet med kristendomens påbud (på ett frejdigt klassistiskt vis jämför hon känslan av krav från kyrkan med en ”dålig småbarnsmamma”, som fet och rökande under fläkten frammanar dåliga samveten hos sina ungar), små neddykningar i Bibeln värld, och slutligen kring svårigheterna att komma ut som bisexuell i vuxen ålder.
Föreställningen har sina poänger
”Jag är Gud” har sina poänger. Det är svårt att inte ryckas med av Marika Carlssons energi och scennärvaro, och föreställningen har en bra grundpremiss – vilka konsekvenser har det för en ung människas utveckling, i det här fallet i synnerhet hennes sexuella, om hon växer upp i en strikt religiös miljö, osv – men tyvärr faller den på att den överlag inte särskilt rolig. Vissa skämt funkar bättre än andra, som till exempel när hon berättar om pingstlägren hon åkte på som tonåring eller om när hon höll predikningar för klasskamraterna när det var dags för dåliga timmen i skolan.
Fast många av skämten känns gjorda, trötta. Som när hon tar sig an några av de mer namnkunniga bibliska gestalterna och gör en grej av att det måste varit svårt för Noak att hitta två exemplar av varje djurart till arken (och betänk om dessa sedan inte vill ligga med varandra); av att Jesus inte hade imponerat i dagens samhälle, eftersom han inte hade kunnat vinna över någon med vin eller fisk; eller av hur typiskt det är med män som Moses att stå och prata med brinnande buskar i öknen, en kvinna hade ju bara släckt elden.
I slutet tar det sig
Ovanpå detta är monologen, när den under korta stunden glider bort ifrån Parlamentet-tilltalet, när den närmar sig något seriösare, full av (visserligen välmenande) plattityder och klyschor. Som att en Gud som tillåter att onda saker händer inte är Marika Carlssons Gud eller att vi alla kan vara Gud om vi bara bestämmer oss för det (hon exemplifierar med Håkan Hellström, som var Gud när han spelade på Ullevi i somras).
Den sista delen av ”Jag är Gud” höjer sig dock över resten av föreställningen. När hon borrar sig in i problematiken kring hennes mornande intresse för tjejer, som det tog henne sånär tjugo år att acceptera till följd av den frikyrkliga syn på sexualitet som hon hade inympats, känns det som om monologen hittar sin skärpa och sitt tilltal. Det är bara synd att det tar så lång tid innan bitarna faller på plats.
