Hur talar manliga vänner om för varandra att de älskar varandra? Marcus Bornlid Lesseur söker svaret hos Jens Lekman.
Det här är hands down den vidrigaste tiden på året. Inte nog med att man stelfrusen ska nödgas hasa sig fram i vintermörkret, därtill ska man omslutas av den nära nog allomfattande schlager- och vintersportsmisären, som så utstuderat ondskefullt ger sig fan på att knäcka de sista små glimtarna av livsglädje som man hamstrat i sitt hjärta.
Men det är vad det är, och man får söka tröst så gott det går.
Jens Lekmans fjärde album, Life Will See You Know, som släpptes i dagarna, är bland annat en alldeles ypperlig tillflyktsort.
Skivan är en varm famn, där Lekmans croonerstämma vecklar ut intelligent och vackert formulerade anekdoter om stort och smått: partners som börjar öppna upp sig inför varandra, canceröverlevare, filosofiskt lagda mormoner.
Ett återkommande tema är ”manlig vänskap”.
I ”How Can I Tell Him” begrundar Lekman hur den rigida synen på vad som konstituerar manlighet har förmedlats från generation till generation, och frågar sig hur han ska kunna tala om för sin bästa vän, med vilken han kan tala med allt så länge ”det är om ingenting”, att han älskar honom.
För några dagar sedan frågade en av mina bästa vänner om det var ”okej” att han sa just det, att han älskar mig.
Och det var det ju. Och jag sa att jag älskar honom också.
Det kändes väldigt fint och signifikant, för man ska inte tro att det är så enkelt att komma dithän i en vänskapsrelation, två snubbar emellan, att man utan ett skyddande lager av ironi eller distans öser ömhetsbetygelser över varandra.
När jag lyssnar på Lekman tänker jag på hur ytterst ovanligt det är att man i killrelationer, även om man har känt den andre länge, även om man känner ett visst mått av tillit gentemot den andre, släpper garden och vågar visa sig sårbar.
Det spelar ingen roll om man i sitt privatliv kanske försöker spjärna emot den traditionella manlighetens koder; det är likväl svårt att skapa ett rum för den öppenhjärtigheten.
I gengäld blir relationerna där man lyckas åstadkomma detta jävligt betydelsefulla. Och när det verkar som om en sådan relation är på väg att spira känns den nationella vintersportpsykosen faktiskt lite lättare att ta sig igenom.
