Dolusspexarna presenterar en twist på historien, ”Alexander Graham Bell- eller skotten i Sarajevo”. Med en uppsjö av karaktärer, kupletter och vitsar görs en resa genom Europa under det tidigt 1900-tal, från Skottland till Sarajevo.
Två skottar i klassiskt rutiga kiltarna bråkar om vem som vann den senaste golfrundan på stadens lokala pub. Förolämpningar från scenen och skratt från publiken flyger genom luften. Blandat med sång och whiskey kommer skottarna på bättre humör och akten fortsätter med att tre trikåklädda personer slår sig ner i pubens hörn med sitt stöldgods. De kallar det för manicken.
Ingen förstår sig riktigt på vad denna manicken kan göra, förutom dess uppfinnare. Trion tillhör organisationen Svarta handen, som de själva påpekar inte låter särskilt PK. Med manicken ska de lönnmörda Franz Ferdinand, tyrannen och diktatorn i Sarajevo. Med sitt motto ”För ett fritt stor-Serbien” har trion skickats för att stjäla den omtalade uppfinningen. Lägligt nog efter att de mindre diskret avlägsnat sig bestiger själva uppfinnaren, Alexander Graham Bell, scenen.
Bell berättar om sin förskräckliga morgon där han förtvivlat upptäcker att hans ena telefon är borta. Hans fantastiska uppfinning har blivit stulen! Skottarna förstår inte hans oro och brister ut i sång om att ”Vem bryr sig om hans manick” och ”Sånt är livet”. Däremot lyckas Svarta Handen trion klumpigt nog ringa Bells tvilling telefon och avslöjar sin destination. Med den vetskapen ljusnar det för Bell som beger sig av på en cykeltur till Sarajevo.
Med sina många juristskämt märks det att man har kommit till juristernas spex. Dessutom tyckte jag först att deras karaktär Sunny Days kändes väldigt onödig och missanpassad till resten av spexet, tills jag läste i broschyren om att det är en återkommande karaktär i Dolusspexen. Då kunde jag se det komiska. Men trots att jag som naturvetare kände mig lite utanför juristkretsen var det intressant att få en inblick i en annan fakultet.
Akterna fortsätter med ett besök på Sarajevos sunkigaste spa och scener från Franz Ferdinands palats där han härskar med sin bipolära tjänare Sir Sebastian och fuskar på bingo mot sin fru Sophie von Chotek. Med givetvis flera sidohistorier som Rudolf, slipssäljaren från Simrishamn, och Sophies konfirmationslägers kärlekshistoria får karaktärerna ett djup och spexet sin charm. Dekoren i akterna var välgjorda och levande vilket gav spexet en professionell känsla.
Bakom kulisserna hörs den avslutande repliken ” Titta Sebastian, det är städerskan!” och ljudet av ett avfyrat skott vilket slutligen flätar samman spexet med vår historia. Efter att ha lärt mig att juristerna skämtsamt ser ner på ekonomer och att jag inte ska besöka ett spa i Sarajevo samt att telefonen uppfanns i Skottland, går jag hem med ett block fyllt av anteckningar och hjärnan full av skratt och sånger.
___________________________________________________________________________________________________
Bästa kupletten: Svarta Handens mördar Kuplett
Spexigaste kostymen: Franz Ferdinands fluffigt färgglada kanintofflor
Bästa sånginsats: ”Hallå!” av Sophie von Chotek
Bästa replik: “Min bästa vän är den här citronen. Då den påminner mig om att hur dåligt det än är, finns det någon som alltid har det surare”
___________________________________________________________________________________________________
När:
Onsdag 8/3 – 19.30 (Premiär)
Torsdag 9/3 – 16.00 & 19.30
Fredag 10/3 – 16.00 & 19.30
Var:
Konsertsalen, AF-borgen
FOTO: JONAS JACOBSON
