När jag gjorde slut med min första pojkvän (för första gången) låg jag på mina föräldrars kompisars soffa och läste Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Jag var 18 år, existentialist och tog mig själv på enormt stort allvar.
Jag försökte lägga ifrån mig boken men så fort jag gjorde det kände jag ett hugg i magen. Jag läste ett kapitel till, två kapitel, tre kapitel… och när boken tog slut kunde jag äntligen sova. Följande morgon plockade jag upp En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie och började läsa den. Så fortsatte det. Bok efter bok efter bok. Läsningen blev en överlevnadsstrategi.
Konst och kultur gör att du står i relation till någonting utanför dig själv. Det är identitetsskapande. Det utmanar dig. Litteraturens största förtjänst i mitt liv är att den erbjuder tröst och sällskap när omgivningen rämnar. Det du tar för givet kan plötsligt rinna dig ur händerna.
När du förlorar någon som är dig kär, när du bort långt bort från familjen eller när du helt enkelt känner dig ensam – ge då din bokhylla en chans. Böckerna står där stadigt – tunga och trygga och finns där när du är redo för dem. Böckerna erbjuder en villkorslös kärlek.
Jag kommer alltid minnas den där kvällen på soffan. Dels för att smärtan kändes outhärdlig (PS. Jag överlevde), men också för att det var då jag lärde mig vad kultur fyller för funktion i mitt liv: tröst. Om det så är en Netflix-serie, Gunnar Ekelöfs dikter, en kriminalroman, datorspel eller en teaterföreställning.
Du är inte ensam. Det är du aldrig.
