Det är nu ett drygt år sedan Dick Harrison utlöste en stor diskussion om den högre utbildningens kvalité med sin debattartikel ”Högre utbildning är ett haveri”. Ni minns säkert.
Ja… eller gör vi verkligen det?
Vi tar det från början. I den omtalade artikel beskrev historieprofessorn hur betyg och anslag blivit den högre utbildningens primära mål, kunskapen har blivit sekundär. Ett system där målet är att trycka igenom så många studenter som möjligt genom programmen. En hög genomströmning, för att använda en finare term.
”De pengar de får till verksamheten är direkt relaterade till antalet examinerade studenter, vilket korrumperar nämnda verksamhet och leder till drastiskt sänkta krav.”
Så beskrev Harrison det nuvarande resurstilldelningssystem som fördelar ekonomiska medel till institutionerna.
Mothugg och hyllningar följde, efter den fräna systemkritiken. Debatten tog fart både bland akademiker, politiker och inte minst studenter.
Den aktualiserade frågan gavs både legitimitet och uppmärksamhet. Så långt att ansvarig minister Helene Hellmark Knutsson (S) till slut beslutade att tillsätta en utredning för att se över hela resurstilldelningssystemet.
En utredning är helt rätt att göra. Men, tyvärr dominerar i övrigt tystnaden. Regering och opposition debatterar på och presenterar budgetförslag – men orden om den högre utbildningens kvalité lyser med sin frånvaro.
Det är illavarslande. Den högre utbildningen är en nyckel för Sveriges framtid som stark kunskapsnation. Det krävs en rejäl dos av naivitet för att tro att dagens system där resurser styrs efter genomströmning ska resultera i en utbildning med ett gediget fokus på kvalitet.
Därför är det verkligen dags att skaka fram ett kunskapsbaserat resurstilldelningssystem som premierar kvalité framför kortsiktiga ekonomiska mål.
Bildningsidealet och den förädlade kunskapen är akademins kärna. När den ifrågasätts är det helt riktigt att tala om ett haveri.
Stenen är satt i rullning – nu krävs förändring. Låt oss behålla trycket i frågan.
