Menskopp eller vänskap?

–  Vill du ha cider?

– Ja, visst, svarar jag.

Lisa Nyborg som bor i lägenheten häller över hälften av sin egen cider i ett glas och räcker över det till mig. Den smakar som cider brukar smaka, nästan päron. Rummet lever helt upp till mina fördomar för hur det ska se ut när en grupp ses för att ha kreativa processer tillsammans. Det är skrivkollektivet Trosa & Lyrik som har setts för att ha ett av sina möten där de ses för att skriva tillsammans och utveckla sin gemensamma röst inom lyriken.

Några ljus brinner och värmer upp rummet, inga lampor är tända. Folk sitter utspridda på kuddar på golvet eller i soffan i mån av plats.

Alice Hedström lyfter frågan om en agenda för kvällens möte. Många frågor bubblar upp som de behöver ta ställning till, ”Ska vi bli fler?”, ”Ska vi ha en till uppläsning?”.

Är tanken att vi ska bli intervjuade? I så fall borde väl det vara dagens första punkt säger Alice Hanssen. Lika malplacerad i situationen som filmaffischen från ”2001: En rymdodyssé” som hänger på rummets ena vägg känner jag mig just då där jag sitter.

Jag skriver inte lyrik, jag är inte kvinna, har inte läst skrivarlinjen på Skurup folkhögskola och uppfyller därmed inte något av kraven för att få tillhöra skrivkollektivet Trosa & Lyrik.

Emma Widebäck fyller tystnaden som följer med att berätta att Trosa & Lyrik kom från en delad känsla de fått i sin klass på Skurup där killarna snabbt tog mycket plats. Det fanns därför en längtan efter ett eget forum som kunde ske helt på deras egna villkor. Först började det med tjejluncher där de sågs och pratade om sina egenskrivna texter med varandra. Det hade kunnat räcka så men istället började de ses regelbundet, bestämde sig för ett namn, Trosa & Lyrik, samt en releasefest på ”Poeten på Hörnet”. Därefter har de även haft uppläsning av sin poesi på Rex i Malmö, båda gångerna inför fullsatta lokaler. Det känns som att ingen av dem riktigt vill kännas vid den framgång de delar.

– Tiden är rätt för oss och vi rider absolut på en allmän poesivåg just nu säger Alma Fedvall Bons ödmjukt, men tillägger sen:

– Poesiföreläsning på en fredagkväll, om EKONOMI. Det låter ju så tråkigt att jag knappt själv skulle vilja gå på det!

Ingen i gruppen kan säga ett enda liknande skrivkollektiv i Malmö, någon säger att det kanske finns något liknande uppe i Göteborg. Malmöligan som i början på 80-talet bestod av bland annat Lukas Moodysson och Håkan Sandell flikar Lisa Nyborg in.

– Om det är vår förebild borde vi vara oroliga säger hon.

Kanske är det på grund av deras särprägel eller på grund av deras framgång som de nu behöver ta ställning till lyxproblemet kring hur de ska ställa sig till att ta in fler medlemmar. En hetsig diskussion utbryter när de försöker bestämma vem som kommer bli den första att tatuera in Trosa & Lyrik. Kanske kan det ses som en förlängning på den process som redan börjat där den som vill kan identifiera sig med kollektivet genom de trosor som finns till försäljning där ”& Lyrik” är broderat på framsidan.

–  När vi skriver här så skiljer det sig så mycket från hur det brukar se ut när de skriver själva. Att vara författare är ganska mycket livet som ensamvarg. Men när vi skriver här är det på ett mer lustfyllt och lekfullt sätt. Desto mer vi har skrivit tillsammans känns det som att vi börjar få en gemensam röst.

–  Om jag skulle stå själv och släppa en egen novellsamling skulle jag aldrig få för mig att brodera trosor eller ha nedräkningsinlägg på en egen gilla-sida på Facebook, men när vi är tillsammans så funkar det säger Alma Edvall Bons och skrattar.

–  Det brukar vara så att vi bestämmer teman inför kommande möten så att det vi skriver ska spegla samtiden. Det var så tanken om att skriva om börsen kom till, ekonomi, pengar och sen börsen som symbol för den fixeringen som finns idag. Andra ämnen har varit ”pappa”, ”dåligt sex”, ”klitoris” och ”Tinder” säger Alice Hanssen.

När alla tidigare ämnen dyker upp börjar de skämta om vilket ämne som skulle vara mest tradigt att skriva om som feministiskt skrivkollektiv. Av misstag förväxlas menskopp med vänskap och där landar diskussionen i en delad förstaplats.

En stor anledning till att de skriver är för att de vill uppmuntra andra att hitta sitt egna rum, en plats där man kan få existera och stötta varandra. Samtidigt känns vi-känslan stark i gruppen och ett viktigt element i det är att de inte kritiserar varandra eller lägger någon värdering i vad de andra har skrivit. En dikt som någon av dem har skrivit har aldrig hindrats från att läsas upp. Därför känns tanken främmande att intagning skulle ske i form av någon kvalitetsgranskning av den sökande.

– Jag skiter i om jag tycker det de andra har skrivit är bra eller dåligt. Det tog ett tag att fatta men vi skriver så annorlunda från varandra, det är så skönt att till skillnad från på skrivarlinjen låtsas att en text jag redigerat femtio gånger är ett första utkast och istället bara läsa upp det. Ibland är det för jävligt att hinna med möte efter att jag har jobbat men alternativet, att jag skulle sitta i publiken när ni läser upp tillsammans skulle inte gå tycker Alice Hedström.

Precis som de flesta brottas de alla med att hitta sin egen röst och att bekräfta varandra som varandras kompiskollegor. För den som tycker att det kan kännas övermäktigt att ta sig an ensam framstår skrivkollektiv som ett lockande koncept, andra delar förmodligen ens egna funderingar. I Trosa & Lyrik tycks de höra varandra, nå gemensamma framgångar och glädjas ihop. De vill helst inte närma sig ämnet när jag frågar hur ett sista möte för Trosa & Lyrik skulle se ut. På lokal säger någon. Ja! Inför en fullsatt publik, säger en annan. Lisa Nyborg drar sig åter till minnes Malmöligan och deras spektakulära final som passande även för Trosa & Lyrik. ”Alla dyker upp svinfulla och någon kommer dragandes på ett träkrucifix som en av dem ska sitta uppspikad på. Lukas Moodysson låser in sig på ett kontor. Allt slutar i slagsmål. Efteråt pratar vi aldrig mer om det.”

 

Dikt: Asså
Av: Kollektivet Trosa och lyrik