HBO Nordics nya TV-serie The handmaid’s tale är en adaption på Margaret Atwoods bok från 1985, med samma titel. Det har hittills sänts fyra avsnitt men den har redan blivit väldigt omskriven och hyllad. Själv är jag helt tagen av serien, men det är med skräckblandad förtjusning som jag sätter mig för att titta på den.
Vid första anblicken kan serien kännas väldigt främmande och avlägsen med tanke på dess sätt att skildra framtiden. Men är den verkligen så avlägsen?
Det är inte särskilt länge sedan man ansåg att kvinnan stod närmre naturen. Filosofiska farbröder under upplysningen, exempelvis Rousseau, ansåg att kvinnan skulle leva efter sina reproduktiva förmågor som hon fått av naturen. Med andra ord sågs kvinnan som en vandrande livmoder, precis som samhällets syn på protagonisten i The handmaid’s tale – Offred.
Offred är en kvinna i 30-årsåldern som lever ett vanligt liv med man och barn i USA. Men hennes trygga tillvaro börjar sakta förändras. Hon blir av med jobbet på grund av att hon är kvinna och hennes bankkonto stängs av samma orsak. Till råga på allt tas hennes dotter ifrån henne och Offred är därefter i händerna på kristna fundamentalister som kräver att hon föder barn åt ofruktsamma kvinnor. Hon är nu en slav, en tjänarinna.
The handmaid’s tale utspelar sig i en framtid då majoriteten av världens kvinnor har blivit infertila och hoppet står och faller på de kvinnor som fortfarande kan bli gravida.
På så sätt skildrar serien en tid som inte består av artificiella livmödrar utan om den fulla förhoppningen på människokroppen – eller snarare kvinnokroppen.
För det är väl ändå så att kvinnor är en livsavgörande faktor för människans existens? Utan fertila kvinnor kan inga barn födas. Jag har därför väldigt svårt att förstå att det finns män som hatar kvinnor, då de själva har fötts av en kvinna. Än märkligare är det att dessa män har befogenheter att straffa kvinnor världen över. De straffas bland annat för att de fått missfall eller för att de vill eller har genomfört en abort. Det här händer idag.
Jag är själv kvinna och har krystat fram två små knyten, vilket gör att The handmaid’s tale känns oerhört nära men framförallt skrämmande. Den sätter bilder på mina största farhågor; våldtäkt, isolering och att ens barn slits ur ens famn.
Men den sätter också bilder på oerhört starka och positiva känslor. Ett bra exempel är då tjänarinnorna får ta till knytnävarna och hämnas på en våldtäktsman och det fantastiska systerskapet som infinner sig mellan dessa förtryckta kvinnor.
Framförallt kan jag känna med Offreds kamp för att få hålla om sitt barn igen. En starkare känsla finns nog inte. Så tack HBO Nordic för en bra adaption. Ni har lyckats skildra en framtid som känns skrämmande nära.
