KRÖNIKA: Under lördagen stod det alltså klart vem Barack Obama väljer som sin vicepresidentkandidat: Joe Biden. Genom att välja den erfarne 65-årige senatorn med de traditionellt liberala åsikterna och det breda internationella nätverket som sin medkandidat hoppas Obama kunna kompensera för den svagaste länken i sin kampanj- sig själv.
I mångt och mycket påminner det här valet i påfallande hög grad om presidentvalet 1984. Då stod striden mellan den 73-årige sittande republikanske presidenten Ronald Reagan (republikanernas nuvarande kandidat John McCain är 72) och demokraternas kandidat Walter Mondale. Det valet beskrivs fortfarande av många som historiskt, inte minst för att det är enda gången i USA:s historia som en kvinna blivit nominerad av ett av de stora partierna. Geraldine Ferraro blev som första och hittills enda kvinna nominerad till ämbetet som vice president av demokraterna. Ferraro, som arbetat som rådgivare åt Hillary Clinton, skapade på nytt rubriker förra året med sitt uttalande om Barack Obama: ”If Obama was a white man, he would not be in this position.” Även om det här är en sanning som de flesta insett och varit medvetna om länge, är den helt förbjuden att säga högt. I alla fall i USA där varje politiker måste tassa på tå varje gång de ska säga nånting som har med människors hudfärg att göra, av rädsla för att stämplas som rasister av självutnämnda försvarare av den snäva politiska korrektheten.
Ferraro vägrade tassa på tå. Och kort därefter fick hon hoppa av Clintons valtåg.
Även om Obama själv påstår sig vilja bli vald för sin lämplighet och inte på grund av att han är svart, är det uppenbart att många politiska anhängare, både i och utanför USA, betraktar hans hudfärg som ett bevis på just hans lämplighet, ja nästan som en garant för att även hans politik skulle vara bra: ”It’s about time, it’s about time…” är den inställning som många politiker, debattörer och politiska kommentatorer verkar ha. Inte bara svarta, utan även vita.
Det är ett osunt, högst odemokratiskt och naivt sätt att se på valfrågan. Men å andra sidan vore det som sagt lika naivt att utgå ifrån att det här valet kommer att avgöras på rättvisa grunder. Faktum är att en rad svarta politiker, i synnerhet inom demokraternas läger, säger sig ha upplevt starka påtryckningar att stötta Obama framför de andra, vita kandidaterna till partinomineringen. Till exempel har en av de demokratiska superdelegaterna som stöttade Hillary Clinton berättat hur han och andra svarta toppolitiker i början av valprocessen konfronterades av kongressledamoten Jesse Jackson med frågan: ”If it comes down to the last day and you’re the only superdelegate? Do you want to go down in history as the one to prevent a black from winning the White House?” De svarta som hellre vill se någon annan än Barack Obama som sin president riskerar att stämplas som förrädare om de inte ansluter sig till Obamas led. Och vita demokrater som Ferraro som säger att de inte tänker rösta på Obama eftersom presidenten bör väljas utifrån lämplighet snarare än hudfärg, riskerar att bli beskyllda för rasism. Trots att det är just rasismen de vill få bort från valprocessen.
Det som inte får ske har nämligen skett; Obamas hudfärg har indirekt blivit en sympatilockare. Den överdrivna räddhågsenheten för att beskyllas för rasism, en rädsla som är mer utbredd bland vita i USA än vi här i Europa kan föreställa oss, har gjort att ingen vågar sätta ner foten när människor säger sig vilja ha en svart president. Om det motsatta inträffat, att folk sagt att de tänkte rösta på alternativet John McCain eftersom de vill ha ”en vit president,” så hade det garanterat regnat beskyllningar om både rasism och intolerans över McCains anhängare. Och med rätta. Hudfärg ska och får nämligen aldrig användas som röstplockare eller politiskt trumfkort. Det gäller oavsett om en kandidat är vit eller svart. Och på samma sätt som hudfärg aldrig får bli ett argument för att diskvalificera en kandidat får det heller inte användas som skäl att favorisera en kandidat framför en annan. Retorisk fråga: Borde vi inte då reagera med samma upprördhet när folk försöker göra en svart kandidats hudfärg till en fördel som om de istället framställt hans hudfärg som en nackdel?
”In 1984 if my name was Gerard Ferraro instead of Geraldine Ferraro, I would have never been chosen as a vice presidential candidate. It had nothing to do with my qualification.” Det konstaterandet gjorde Ferraro i en intervju för några månader sedan. Om Obama har samma grad av självinsikt, självkännedom och självdistans borde vi med rätta kunna vänta oss ett liknande erkännande från hans sida när hela den här hypen kring hans kandidatur lagt sig: ”In 2008 if my name was Barry instead of Barack…”
Valet 1984 blev som sagt historiskt. Av två skäl. För det första för att det är enda gången hittills som en kvinna nominerats av ett av de två stora partierna. För det andra för att valresultatet aldrig någonsin varit lika ojämnt. Den gången slutade det med att demokraterna kammade en delstat. Resten röstade på det republikanska stjärnalternativet Reagan-Bush.
En delstat. Av drygt 50.
Det ska bli intressant att se om Obama-Biden scorar högre.
