Det är den 15 december 1979. Diskon har kommit till Lund och tidigare under hösten har låtar som Chics Good Times, Donna Summers Hot Stuff och Village Peoples YMCA letat sig in i studenters hjärtan. På Lunds nation är det julfest.
– Då frågade mina kompisar: vem tusan är det Ulla dansar med hela kvällen? berättar Ulla.
Då hette hon Ulla Andréasson och personen hon dansade med var Michael Neppelberg, av alla kallad Micke.
Nästan 40 år senare möter jag det sedan 30 år gifta paret i ett sommarlovslugnt Lund. Att Ulla och Micke skulle vara 59 respektive 60 år är nästan svårt att tro, de ser yngre ut.
– Första gången jag kommer ihåg dig var när vi var några på Lunds nation som skulle åka rullskridskor, och det fick hållas inomhus eftersom det regnade så mycket, säger Ulla och tittar på Micke.
Så när folk sa ’häng med på julfest’ var det klart att jag hängde på. Och Ulla skulle ju vara där.
Ulla kom till Lund från Falkenberg för att studera juridik. Micke hade studerat juridik i Uppsala och ville efter att ha upplevt Lundakarnevalen 1978 istället till Lund för att arbeta. Micke fick jobb i en skidaffär i Malmö och flyttade in i en korridor på Lunds nation, samma nation som Ulla från dag ett hade blivit engagerad i.
Efter den där regniga rullskridskoaftonen hamnade Ulla och Micke mer och mer
i samma sammanhang. Trots att Micke inte pluggade lärde han känna studenter i korridoren på Lunds nation, och eftersom det inte fanns studentleg då kunde Micke vara med på alla nationens aktiviteter.
– Så när folk sa ”häng med på julfest” var det klart att jag hängde på. Och Ulla skulle ju vara där, säger Micke och båda skrattar.
Att träffa sin partner via nationen menar Ulla och Micke fortfarande är vanligt, men att det delvis har förändrats.
– Det är ju många också som ”swipe right swipe left” liksom. På det viset var det ju nästan lite mer spännande. Vi hade inte ens mobil. När jag flyttade in på korridoren hade vi telefon i en telefonhytt, säger Ulla.
Jag undrar om nationen kanske inte var ännu viktigare då, på deras tid, som knutpunkt, för att hålla ihop folk.
– Det tror jag. Och återigen det här med korridorer. Man åt tillsammans, man gick ut i köket och där var det människor, säger Ulla.
– Hade du inte bott på nationen hade vi inte träffats, fortsätter hon vänd åt Micke.
Nu är Ulla och Micke inte studenter längre. Sedan julfesten 1979 har de hunnit skaffa barn och gifta sig. Men Lund ville de inte flytta ifrån.
– Lund är en fantastisk stad att ha barn i, säger Micke.
Att de skulle träffa sin framtida partner under studenttiden var dock inte vad vare sig Ulla eller Micke hade tänkt sig.
– Jag var inte ens säker på att jag skulle vara ihop med nån. Jag hade inte såna tankar alls. Jag var en frifräsare, säger Ulla.
Inte heller tänkte Ulla när hon kom till Lunds nation att hon skulle bli kurator, eller för den delen proinspektor som hon är i dag.
– Jag visste ingenting om Lunds. Jag blev slabbmästare för jazzklubben och jag kunde ju ingenting om jazz, jag var ju diskoråtta. Men du har så himla roligt när du arbetar ideellt tillsammans med andra, säger Ulla.
Trots att Ulla och Micke lagt både småbarnsliv och medelåldersliv mellan sig och sina studentliv släpper det senare inte helt taget.
– Prästen som vigde oss i kyrkan var ordförande i kuratorskollegiet när jag var kurator, säger Ulla.
– Och så har vi ett jättekontaktnät av alla de människorna vi träffat genom nationen, säger Micke.
Jag frågar om det känns som de kommer bo i Lund resten av livet och de svarar jakande. Och med varandra?
– Jaaa, man kan ju inte byta nu, säger Micke.
– Tack för den, säger Ulla och ler stort.
