Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Mathilda Schlyter skriver i veckans krönika att den undervisande läraren bör akta sig för att inta en styvnackad och paternalistisk attityd mot studenter som ifrågasätter utbildningens innehåll. Kraven på större transparens i fråga om undervisningens innehållsmässiga urval och de perspektiv som innehållet presenteras utifrån kommer att bestå. Utbildningsväsendet bör förse sig med goda resurser att möta dem.
“Det amerikanska inbördeskriget handlade bara till kanske 70 % om rätten att äga slavar”, konstaterar ämneslärarstudenten Julius Tyrling som jag mött upp på ett fik i centrala lund för att dricka en kopp kaffe och avhandla livets stora frågor, “Resterande 30 handlade om beskattningen på slavhandeln.
I somras protesterade medlemmar i den amerikanska vit makt-rörelsen mot beslutet att plocka ner statyn över sydstatsgenerelen Robert E. Lee i Charlottesville i Virgina, USA. En man körde en bil rakt in i en samling motdemonstrerande antirasister med följden att en av dem omkom.
“George Washington var en slavägare. Så kommer George Washington förlora sin status nu? Ska vi plocka ner statyerna av George Washington?” 48 timmar efter den fruktansvärda tragedin gör president Trump oavsiktligt en rimlig poäng.
Kraven på avlägsnandet av statyer och andra avbildningar av medlemmar i det sydstatliga persongalleriet i amerikanska städer och på amerikanska universitet bemöts från vissa håll med misstänksamhet, förfäran och i värsta fall den typ av våld som utspelade sig i Charlottesville.
Studenter som driver den här typen av projekt eller riktar annan kritik mot innehållet i historieundervisningen har beskrivits som lättkränkta och historielösa: En vek skara som anser sig behöva skyddas från att bemöta sådant som de tycker är otrevligt. Att från utbildningsväsendets håll inta en sådan attityd mot aktivistiska studenter är inte bara ett exempel på ett osmakligt paternaliserande som jag inte tycker anstår lärarkåren varesig på grundskole- gymnasie eller universitetsnivå. Det är dessutom ett exempel på något slags akademisk nackspärr som är helt oförenlig med den högskoleutbildning som åtminstone framtidens studenter med rätta kommer att vänta sig.
Att skolan förlorat sitt kunskapsmonopol är ett faktum som möter lärarstudenten tidigt i utbildningen. Det osinliga informationsutbudet som framförallt internet introducerat gör det betydligt lättare för unga att komma i kontakt med olika perspektiv och tillgodogöra sig andras – eller skapa sig egna – förförståelser av de kunskapsområden som de möter i skolan. Läraruppdraget har ett nytt fokus där tonvikt läggs vid transparens. Det ska vara tydligt för eleverna att läraren tagit ställning, exempelvis, till befintlig urvalsproblematik. Därmed lär det falla sig naturligt att undervisningens innehåll underbyggs med en god motivering. Med tillräckligt av den varan på fötterna torde den vuxne akademikern vid katedern vara kapabel att försvara sig även mot den näsvisaste elev eller student.
Det finns inte någon god motivering till att bevara glorifierande avbildningar av slavsamhällets förkämpar i offentliga miljöer. För att åter citera ur mitt samtal med den blivande svensk- och historialäraren: “Det finns en anledning till att man inte möts av en glatt vinkande Hitler när man kommer till München”. Jag tror att vi kan enas om att detta är ett uttryck för just motsatsen till historielöshet.
Låt oss återvända till Donald Trump och hans varnande finger efter Charlottesville.
Kanske finns det bättre motiveringar till att plocka ner både Jefferson och Washington från sina piedestaler än att ha dem kvar? Medan jag trampar hem på min cykel kastar jag ett lystet öga mot den folkkäre rasbiologen där han modest poserar intill Lunds stadsbibliotek. Om jag vore von Linné skulle jag fundera på att lägga benen på ryggen.
