Grisböcker, kulturmän och den sista patriarkala bastionen. Lundagård träffade författaren och professorn Ebba Witt-Brattström som bland annat pratade om metoo och kvinnors plats i litteraturen.
Det är en kall måndagseftermiddag i början av december. Vintern har bemästrat världen även detta år och jag får blåsa varm luft i vantarna i väntan utanför Lunds centralstation. Ebba Witt-Brattström anländer strax efter halv fem.
Ebba har kommit för att föreläsa på Månteatern i Lund under temat ”Det skrivande jaget”. Hon är en van skribent och författare till böckerna Kulturmannen, Kulturkvinnan och Århundradets kärlekskrig, för att nämna ett fåtal.
Vi går mot AF-borgen där intervjun fortskrider. På vägen berättar Ebba om metoo-upprorets motsvarighet bland finlandssvenskar. Under #dammenbrister har drygt 6000 kvinnor från alla samhällsklasser i Svenskfinland mobiliserat och vittnat om övergrepp för att bryta en patriarkal tystnadskultur. I Ebbas ögon lyser det av begeistring och jävlar anamma.
Det är med all säkerhet inte första gången. Ebba har varit en del av jämställdhetskampen länge. Under 70-talet var hon aktiv i Grupp 8, en feministisk organisation som under parollen ”Det personliga är politiskt!” ville ge betydelse åt individuella upplevelser i kvinnokampen.
–Jag var väldigt politiskt aktiv under 70-talet, men samtidigt pluggade jag. Många av oss som var aktiva politiskt gick vidare till universiteten för att delta i kvinnoforskning. Vi ville se till att kvinnorna kom in i historien och i litteraturen. Det är fundamentet, säger Ebba Witt-Brattström.
Ebba blev kvar inom akademien och är idag professor i nordisk litteratur vid universitetet i Helsingfors. Litteraturreferenserna är flitigt återkommande i vårt samtal. Jag frågar henne om det finns något hon inte läser.
–Grisböcker. De handlar om män som är stolta över att vara mansgrisar och bara pratar om sig själva, dem har jag fått nog av, säger Ebba.
Det är kulturmannen Ebba talar om, som hon också skildrat i boken med samma namn.
–De namedroppar manliga föregångare för att luta sig tillbaka på. Från Augustinus till Goethe och Rousseau. De påbörjar sina verk med att tydliggöra att det handlar om dem själva. De väljer aktivt bort relationer till kvinnor och barn, säger Ebba Witt-Brattström
Ebba förklarar sedan begreppet helbildning kontra halvbildning, som hon skrivit om i sina böcker om kulturmannen och kulturkvinnan. För henne är kvinnornas plats i klassisk bildning och litteratur essentiell.
–Helbildning är att läsa både kvinnor och män. Då blir du bitextuell istället för homotextuell. Kulturmannen har alltid försökt skära bort och undervärdera kvinnans verk i konst, litteratur och historia. Hon hör enligt honom hemma i damkupén. Därför måste man skala bort och demonisera förminskandet av kulturkvinnorna, för att kunna se vad de gör. Och vad de gör är att kritisera mannens anspråk på att vara det första könet, säger hon.
Emellertid är könskvotering inte något Ebba förespråkar. Däremot ser hon det helbildade perspektivet som vitalt i utbildningssammanhang.
–Det är klart att kvinnor ska inkluderas. De borde redan vara där. När jag pluggade på 70-talet läste vi kanske fyra kvinnor och 200 män på grundkursen. Det är helt enkelt stentråkigt och felaktigt. När man forskar på olika epoker ser man att framstående kvinnliga författare har varit hur stora som helst i tiden, men när litteraturhistoria ska skrivas har manliga professorer värderat dessa kvinnor lägre.
Samtalet leds återigen till metoo-upproret när jag frågar Ebba vilken som varit den största seger hon fått uppleva som feminist. Ebba tror att den senaste tidens virala uppror kommer att skriva världshistoria.
–Det handlar om att vi har fått en enorm sexuell exploatering på sociala medier. Och för att kvinnor inte längre står ut. Att det är på grund av att vi har en kropp som kodas som kvinnlig som vi råkar illa ut. Nu pågår den största kvinnorörelsen i mänsklighetens historia. Och den största revolutionen i mänsklighetens historia.
–När jag fick mitt första barnbarn, en flicka, sa min kompisar ’Visst är det tråkigt att hon inte kommer att leva ett jämställt liv förrän hon är 83 år’. Nu tror jag att det kommer gå lite fortare, säger Ebba och ler.
Ebba betonar dock att kulturkvinnans insats har varit ett metoo-vrål som sträcker sig långt bak i tiden och bottnar i rivaliteten med kulturmannen. Från tudelningen i sexualdebatten till att Strindberg förklarades till nationalförfattare medan Lagerlöf reducerades till en sagotant.
–Man måste bekämpa den här genidyrkan som funnits kring män, med inställning att mannen är geniet och kvinnan är musa. Det kommer inte att fortsätta fungera. Vi kommer börja se att detta var den sista patriarkala bastionen, säger Ebba Witt-Brattström och avslutar vår intervju.
