Adrian Ericson, utbildningspolitisk krönikör, skriver om isoleringens problematik och frågar sig hur svenska studenter och universitet borde förhålla sig till partnerskap och utbyten med auktoritära regimer.
Många upprördes av nyheten att CSN finansierat studier för 71 svenska studenter på det ultrakonservativa Medinauniversitetet i Saudiarabien. Det kunde DN avslöja förra året. Totalt hade 2,5 miljoner skattekronor gått till att utbilda salafistiska missionärer på universitetet där bara män tillåts gå. Svenska regeringen reagerade starkt och förkunnade att en stramare lagstiftning är att vänta.
Reaktionen från regeringens sida var genomkorrekt och logisk. En ganska odramatisk distansering.
Just distansering och isolation har länge varit ett populärt verktyg för den demokratiska världen. EU:s ekonomiska sanktioner mot Ryssland, och de olika sanktioner som riktats mot Nordkorea och Iran är aktuella exempel.
Problemet är bara att verktyget fungerar rätt illa. Vi ser istället att totalitära regimer ofta är beroende av en yttre fiende, som rättfärdigar den egna auktoriteten. I stället för att pressa diktaturer till demokratiska reformer tycks sanktionerna i stället bli ett verktyg för de auktoritära regimerna att stärka sin egen makt. Folket får ta smällen i form av fattigdom och brist på förnödenheter – men skulden placeras hos angriparen.
Det är en psykosocial förklaring som kan appliceras brett. Donald Trumps utritade konflikt mellan ”samhällselit” och ”vanligt folk” är ett exempel. Folket ska helt enkelt tro att det handlar om ”vi” och ”dem”.
Lärdomen bör vara att en demokrati växer sig stark underifrån. Det är i mötet människor emellan som medvetenhet och en demokratisk kultur kan formas. Betydelsen av handel med lokala aktörer, utbyten och engagerade organisationers närvaro borde därför värderas högre än vad som i dag är fallet. På oprecisa sanktioners och polariserande åtgärders bekostnad.
Det kan låta flummigt, men ur ett studentperspektiv kan utbytesstudier vara väl så produktiva. Svenska studenter ute i världen, och studenter från andra länder som kommer till Sverige, skapar mellanmänskliga kontaktytor. I dessa otaliga möten lär vi oss förstå varandra och demokratin kan lysas upp som en möjlig väg.
Det utgör dessutom ytterligare ett argument för den nya internationaliseringsstrategi som nu utreds på nationell politisk nivå ().
Avslutningsvis hör en rad svåra avvägningar till sakens natur. Att göra avkall på en konsekvent demokratisyn är inte aktuellt. Utbyten ska därför aldrig få ske på direkt odemokratiska institutioner. Vi vill trots allt inspirera demokrater, inte få hem salafister.
Men i vår iver att stöta ifrån oss det oönskade får vi inte bomma igen vägarna till den egna gemenskapen. Demokrati handlar trots allt om något så mycket större än ”vi” och ”dem”.
