Media skriver ju om feminismen hela tiden. Måste vi tala om det i kafferummet varje dag då också? Studentlivskrönikör Johanna Glansén reflekterar kring ”feministsnackets” plats i vardagen efter Metoo-rörelsen.
Jag talade med en gammal gymnasievän på telefon häromdagen. Vi ses inte så ofta så vi pratade om vad som händer i våra liv och tankar vi har. Vi kom in på höstens Metoo-rörelse och hur den påverkat samhällets syn på feminism. Min vän berättade att hon flera gånger hade försökt att starta samtal kring detta på sitt jobb och endast fått höga suckar och himlande ögon tillbaka. Hon berättade att hon inte längre kände en längtan och lust till att tala om feminism. Hon fick ju ändå inget gensvar tillbaka. Vi avslutade samtalet och jag kände en olustig känsla i kroppen. Skulle det vara över nu? Hade inte något bara precis börjat? Eller så har medias bevakning kring Metoo faktiskt blivit uttjatat och utstuderat. Feministsnacket kanske helt enkelt har gått för långt…?
Samma kväll som jag samtalade med min vän spreds en kortfilm på sociala medier. Ett tiotal femtonåriga tjejer har under namnet #femton spelat in en film där de läser upp vittnesmål från femtonåriga tjejer som berättar om kommentarer de får från killar. ”Hora”, ”slampa”, ”feministfitta” är några av de kommentarer tjejerna dagligen möts av i och utanför skolan.
Förändring har skett och sker. Skådespelerskan Alexandra Dahlström tystades ner på 1999 års Guldbaggegala då hon ville tala om sexism och utseendefixering (sök på ”drrling” på Instagram om du inte sett det här klippet). Tjugo år senare tågar ett femtiotal av Sveriges kvinnliga skådespelarelit in under tystnad, hand i hand, på årets Guldbaggegala. Det gjordes i uppror mot sexuella trakasserier och möttes av stående ovationer. Förändring har skett och sker. Men det betyder inte att vi ska sluta tala om de trakasserier, hot och kränkningar som tjejer fortfarande möts av dagligen. Vi ska och måste tala om dem.
För så länge filmer som #femton uppstår, så länge tjejer blir kränkta och utsatta för trakasserier i sin vardag, så har vi alla misslyckats med feministsnacket. Så länge tjejer bli kallade för horor, så länge tjejer inte känner sig trygga med att gå hem själva, så länge tjejer blir våldtagna, så länge måste vi fortsätta tala om feminism. Feministsnacket har inte gått för långt, det har bara börjat.
