Aldrig säga nej

En student behöver inte vara någon som kan dricka utan bekymmer. Och ett AA-möte behöver inte vara en religiös sekt.

Möt Peter och Kajsa. Två nyktra alkoholister i studentvärlden.

Tillfällena att dricka är många i Uppsalas studentliv, ibland upp till fem gånger i veckan. Det blir många blöta kvällar. Men medan de flesta kursarna trappar ner efter ett tag gör Peter det motsatta. Han väljer att isolera sig och minimerar sitt umgänge till dem som tycker om att dricka på hans sätt.

– Det är ganska lustigt hur man finner varandra. På något subtilt sätt så känner man att man har samma inställning, säger Peter.

Han anser sig vara genial när han skriver sina papers på fyllan. Men dagen efter skrynklar han ihop pappret och får börja om. Med tiden blir Peter alltmer knuten till drömmar och fantasier i ett töcken av alkohol.

– Där i gruppen fick jag alltid bekräftelse på att jag inte hade fått betyg i förhållande till hur pass duktig jag var. Det blev mer och mer klubben för inbördes tröst. Men jag umgicks ju aldrig med dem om jag inte drack. Man kan säga att det var extremt opersonligt.

Trots att umgänget enbart kretsar kring en enda sak har Peter svårt att förlika sig med tanken att han är alkoholist. Det är ju en däckad gubbe på en bänk. Själv kan han sluta när som helst, drickandet är bara ett resultat av andra problem. Som förhållandet med sambon.

Den sista tiden begränsar sig samvaron till att de sover i samma säng. Efter flera veckors letande lyckas Peter hitta en egen lägenhet på andra sidan stan. När allt är ordnat kommer han hem en kväll, packar sina tillhörigheter och flyttar.

– Visserligen var det jag som valde att bryta upp med henne. Men det var nog för att kunna fortsätta dricka som jag gjorde det.

Men snart tar ursäkterna slut. Vid sidan om studierna arbetar Peter extra. En dag på jobbet säger han till arbetskamraterna att han går på lunch. Han kommer aldrig tillbaka.

***

”Last night i dreamt of San Pedro”. Madonnas 80-talshit fortplantar sig mellan husväggarna och in genom det öppna fönstret. Ingen kring det avlånga bordet verkar fästa någon större uppmärksamhet vid lägenhetsfesten på andra sidan gatan.

– Hej, jag heter Kajsa och jag är alkoholist.

– Hej, Kajsa, svarar alla andra i kör.

– Många talar ju oftast om att man når en botten innan man inser att man har ett problem. Jag är ganska ung och hade säkert kunnat festa i tio år till innan jag hade nått min botten. Men det behövdes inte för att jag skulle inse att jag inte kan hantera drickandet. Tack.

– Tack, Kajsa, säger kören.

Det är tisdag kväll. Anonyma Alkoholister i Lund har möte för unga personer. En efter en hälsar alla på de andra. Vissa pratar i någon minut, andra betydligt längre. Känslan av att stå utanför samhället och vänner som slutar ringa är bara några av alla historier som kommer upp till ytan. Men där finns även de som väljer att inte berätta något över huvud taget. De bara lyssnar.

Trots att över en fjärdedel av studenterna i Lund dricker för mycket besöker få av dem AA:s möten för unga personer. Lokalen ligger i centrala Lund, ett stenkast från AF-borgen.

En halvtimme tidigare i Anonyma Alkoholisters lokal. Kajsa förbereder kvällens möte genom att sätta på kaffebryggaren och tända några värmeljus på bordet. Hon är mån om att vi ska ta bilderna till reportaget innan någon av de andra dyker upp.

AA:s medlemmar har som princip att inte gå ut med namn och bild i media. Anledningen är inte helt orimlig.

– Hur skulle det se ut om en känd person prisar rörelsen för att den gjort dem nyktra och den personen sedan får ett återfall, säger Kajsa som givetvis heter något annat i verkligheten.

Trots att AA:s lokal ligger ett stenkast från Lundagård är det ovanligt att deltagarna är studenter. Kajsa tror att många blir avskräckta av rörelsens ökända tolv steg till nykterhet. Ett bra exempel är det andra steget där man ska tro på en kraft starkare än sin egen för att sluta dricka. Men ord är ändå bara ord. Kajsa antyder att den verkliga kraften uppstår när människor möts och känner igen sig i varandra.

– Jag har alltid känt att andra inte förstår mig eller att jag är konstig. Här är alla visserligen väldigt olika, men när det kommer till hur man fungerar efter alkohol så är vi alla förbluffande lika varandra. Folk visar förståelse och kan ge mig insikt genom sina egna erfarenheter.

Att vara med i AA är dock ingen garanti för att man aldrig mer ska dricka. Själv har Kajsa haft flera mindre återfall. Men det är ingenting mot hur hennes liv såg ut innan hon bestämde sig för att gå på sitt första möte för ett år sedan.

Utåt sett var hon den kortklippta tjejen som bodde på korridor och skrev tentor. Men tentorna blev oftast inlämnade i förtid. Allt för att hon skulle kunna skynda hem och öppna den där första ölen. Samtidigt var studentlivet en förutsättning för hennes beteende.

– Hade jag haft ett riktigt jobb så hade jag nog inte klarat av att dricka hela dagarna. Men nu hade jag kanske ett par föreläsningar i veckan. Och ville jag inte gå på någon av dem så behövde jag heller inte. I stället kunde jag ligga och sova till klockan tolv dagen efter. Sen var det fest.

På fyllan blev Kajsa kompis med alla och kunde gå hem med människor som hon knappt visste förnamnet på. Ett beteende som höll på att kosta henne livet.

– Jag hade festat bort hela sommaren. Sen blev jag gravid och gjorde abort. Jag mådde så dåligt att jag inte orkade leva längre. Då kände jag att det fan fick vara nog.

Ljudet från den elektroniska ringklockan ekar i lokalen. Fotografen stoppar undan kameran och snart sitter åtta personer samlade kring det avlånga bordet.

– Hej, jag heter Kajsa och jag är alkoholist.

– Hej, Kajsa, säger kören.

Att vara student och alkoholist verkar oförenligt. Åtminstone om man får tro Richard Wastenson, psykiater på Studenthälsan i Lund.

– Vi tar emot 3 500 besök per år. Tio till tjugo studenter per termin söker för att de är oroliga för sin alkoholkonsumtion. För en hel del andra som sökt sig hit visar det sig emellertid att deras alkoholkonsumtion på ett betydande sätt bidrar till deras besvär.

Mer än en fjärdedel av studenterna i Lund har en riskfylld alkoholkonsumtion. Tendensen går igen i Uppsala. Många studenter på ett litet geografiskt område och stor tillgång till billig alkohol spelar in, tror Richard Wastenson.

– Man brukar tala om Sveriges största slutna sällskap. Här kan man verkligen mingla runt för det händer ju något i princip varje dag på nationerna.

Många kan glida fram och tillbaka mellan riskbruk, högkonsumtion och missbruksbetende innan de eventuellt utvecklar ett tydligare alkoholberoende. Det här är en form av experimentår, säger Richard Wastenson. Ord som missbruk och alkoholism är också svåra att ta i munnen för en ung människa.

– Jag stöter på en del konstiga föreställningar. Många tror att en alkoholist är någon som sitter utanför Systembolaget.

Varje månad är en framgång. AA:s medlemmar brukar få ”medaljer” som påminner dem om hur länge de varit nyktra.

Medan arbetskamraterna i Uppsala undrar vart deras kollega tagit vägen efter lunchen åker Peter hem till sin lägenhet. Allt är ett enda stort kaos. Han ringer sin chef och blir inlagd på ett behandlingshem.

Några veckor senare, nykter och utskriven, bestämmer han sig för att flytta till Lund. Där börjar Peter studera på nytt. Och dricka.

– Det tog bara några veckor, sen var jag tillbaka på ruta ett igen. Jag tror att det har att göra med att jag kände mig ganska ensam. Ville komma in mer i skolans och kursarnas gemenskap. Det tog mig tre terminer att komma i kapp med alla resttentor.

Han minns fortfarande dagen efter sitt återfall i Lund. Han går på en föreläsning och sätter sig längst bak för att göra sig osynlig. Men en kursare märker att något inte står rätt till och tycker att Peter ser ledsen ut.

– Det var allt det här med skammen och skulden inom en som på något sätt kom upp till ytan.

Några dagar senare sitter han på ett AA-möte för unga människor. Där träffar Peter en annan student som han så småningom blir mycket god vän med. Hon heter Kajsa.

***

En alkoholist som lyckas sluta dricka har allt att vinna. Detsamma kan inte riktigt sägas om en student som blir nykterist. I alla fall inte när det kommer till att känna sig delaktig i en gemenskap. Något som både Kajsa och Peter upplever.

– Vid nästan all kontakt, speciellt i början på ett program, är det alltid alkohol inkopplat. För min del gick det nog en hel termin innan kursarna hittade på något som inte var relaterat till alkohol. Och innan dess så var det kanske tio, femton tillfällen med festande och supande, säger Peter.

Han får medhåll av Kajsa.

– Jag ser att det är väldigt legitimt att dricka här nere. Ska du inte dricka så måste du förklara dig. Ta till exempel om du går ut på en nation en kväll. Då kretsar ju allt kring alkohol. Och när kulturen är sådan att man måste förklara varför man inte dricker så är det klart att det är något konstigt med att inte dricka.

När tusentals glada studenter firar Valborg i stadsparken varje år väljer Peter att lämna Lund för lantstället. Där gör han något helt annat. Men han tänker ändå på vad som pågår inne i stan.

– Jag upplever det faktiskt med ett visst vemod. Det finns en sorg inom mig att jag inte kan vara där och vara som de andra. Det ska jag inte sticka under stol med.

Även om han numera väljer bort de flesta utekvällarna har Peter inga som helst problem med att andra dricker. Tvärtom blir Peter glad när han ser att folk kan festa och återvända till verkligheten nästa dag.

– Mycket av min målsättning när jag väl erkände mitt problem var också att jag skulle kunna komma tillbaka så fort som möjligt så att jag kunde umgås med andra. Drickandet har kostat mig sex år av mitt liv, så jag ligger efter kan man säga. Jag är ändå tillbaka där jag hade velat vara.

I dag har Peter varit nykter i tre år. Om inget oförutsett händer tar han examen i vår.

Fotnot: Kajsa och Peter heter egentligen någonting annat.