Med målet i sikte släpps galenskapen fri. Ofta helt utan kritisk granskning genomförs projekt med de goda värdena i samhället som ledord. Detta är inte minst giltigt gällande jämställdhetsintegreringen vid universiteten.
Jag har under den senaste timmen läst Ivar Arpis artikelserie om jämställdhetsarbetet vid de svenska universiteten. Ordet jämställdhet uppfattas ofta positivt, som sig bör. Samtidigt går jag just nu min tredje kurs i metodologi och frågan om tillvägagångssättet är alltid närvarande. Jag kan höra lektorns röst: ”hur kommer vi fram till detta?”. Frågan blir än mer intressant satt i ett sammanhang med statlig kontroll över myndighetsutövningen. Något universiteten fått erfara.
Att studera vid universitetet är ”välfärdsgratis”. Notan går till skattebetalarna, och riksdagen har makt över fördelningen. Därigenom finns det en viss logik i viljan att styra och återspegla sagd riksdags valda värderingar och mål. Såsom i vilken annan myndighet som helst. Då även när det gäller implementering av jämställdhet.
Om man väljer att se naivt på detta kanske det inte finns ett problem, så länge man håller med om dessa värderingar. Som sagt är just jämställdhet inte något som de allra flesta skulle uppfatta som varken främmande eller ovälkommet. Detta naiva synsätt ger dock konsekvenser. Det goda målet gör att fokus tas bort ifrån hur vi ska nå dit.
Låt oss därför diskutera statens tillvägagångssätt i jakten på ett jämställt universitet. Har det med lika möjligheter att göra? Kanske sätts intellektet först och könet sist? Har det tillsatts en objektiv undersökning? Genomförs arbetet av oberoende byråkrater? Svaret är nej, varför skulle jag i annat fall raljera på detta vis? För om antidiskrimineringsarbete jobbar med frågor om lika möjligheter så jobbar jämställdhetsintegreringen med nedbrytandet av maktstrukturer. Objektiviteten får ge vika inför ideologiska övertygelser från feministiska ”byråkrater”. För att bryta ned dessa maktstrukturer behövs en omorganisering där de maktteoretiska genusteorierna dikterar villkoren. Detta blir problematiskt då majoriteten av den svenska befolkningen inte håller med om dessa teorier.
Det är genom dessa teorier och organisationen där de florerar (Nationella sekretariatet för genusforskning) som de svenska universiteten ska lära sig bli jämställda. Inte genom utbildning, läran om olika idéer och hur vi kan bedöma dessa – det som bör vara universitetens grund. Det handlar istället om en bestämd lära där makten ligger hos de som enbart väljer att se maktstrukturen och där finns inga fel. Kan ändamålet verkligen helga detta medel? Nej.
För att sammanfatta:
”The government solution to a problem is usually as bad as the problem”
– Milton Friedman
