Mellan 2011 och 2017 drevs det friskt med Lunds studentliv på skämttidningen Akademikern. Bakom sajten låg tre studentlivsveteraner som förblivit anonyma – tills nu.
– Vi saknade ett forum för satir och lundensisk humor, säger Robin Heed, en av Akademikerns upphovsmän.
Det började med ett datorspel. När humanekologen Robin Heed skrev små satiriska texter om händelser i omvärlden på ett tidnings-simulationsspel online blev läsarresponsen omedelbar.Han bestämde sig för att göra något mer av det hela, och lade över texterna på en blogg.
Tillsammans med Gustaf Strand och Tom Samuelsson, som han träffat i Lunds nationsvärld, utvecklades bloggen till en webbtidning, vigd åt satiriska rapporter från Lunds studentbubbla.
– Sajten växte förbluffande snabbt – och organiskt. Eftersom den skulle vara anonym kunde vi ju inte själva sprida texterna på sociala medier, men det behövdes inte. Folk gillade vad de läste och ryktet spred sig, säger Gustaf Strand.
Robin, Tom och Gustaf var alla engagerade i studentlivsorganisationer – Gustaf som kurator på Sydskånska nationen, Robin som bostadsombudsman på AF-bostäder och Tom som Studentlundskoordinator. Därför hade de lätt att snappa upp skvaller och snackisar som kunde stöpas om till nyheter med satirisk twist.
Egentligen kände de inte varandra särskilt väl sedan tidigare men ett liknande sinne för humor förenade dem.
– Våra nyheter skulle ha flera lager. Vara inside-skämt där de som fattade, fattade. Men också ha mer allmängiltiga poänger som vem som helst kunde uppskatta, säger Gustaf Strand.
Innan varje publicering diskuterade de tillsammans om artikeln verkligen var rolig, och vem den ”slog” emot. En slags pressetisk princip blev att hellre driva med organisationer än med personer. Och när personer förekom blev det med förvrängda namn.
– Det hände mycket i studentlivet som ingen skrev om. Kuratorer som försökte kuppa genom kontroversiella beslut på nationsmöten, eller kårföreträdare som överskred sina befogenheter på fester. Det var kanske inget som nådde Lundagård, men däremot stora snackisar i kår- och nationskretsar. Då kunde vi skriva en satirartikel om en väldigt lik händelse, fast kärleksfullt, med glimten i ögat, säger Tom Samuelsson.
Är det någon publicering ni ångrar i efterhand, som gick för långt?
– Jag har funderat på det, men faktum är att jag inte kommer på någon, säger Robin Heed.
En som dock uppenbarligen inte gillade att figurera i Akademikern var universitetets dåvarande prorektor Eva Wiberg. Akademikern hade klippt in henne i utmanande bilder från nationsklubbmiljöer. Wiberg bad att bilderna skulle tas bort, vilket också gjordes.
– Jag kan inte på något sätt se att den ger uttryck för satir eller humor eller på något sätt är underfundig. Personligen tycker jag att fotomontagen enbart är plumpa och visar på dåligt omdöme, sa Wiberg till Lundagård då.
Deras läsarkrets växte fort, speciellt bland dem som själva var aktiva i studentorganisationer. De som utsattes för Akademikerns ”spratt” såg det i många fall som en kul grej och delade själva vidare texterna.
När sajtens skämt spreds utanför studentsfären kunde det dock få oanade konsekvenser. Ett exempel är Akademikerns nyhet att Eurovision song contest 2016 skulle anordnas av Helsingkrona nation – en passning åt nationens schlagerklubb, ”Schlagernatt”. Vid tidpunkten då texten publicerades var det ännu inte klart i vilken svensk stad Eurovision skulle hållas. Uppgiften om att Lund valts ut väckte så mycket intresse att Akademikerns server kraschade. Och snart började de sura kommentarerna att välla in.
– I debatten om ”fake news” hör man ofta att folk behöver utbildas så att de inte går på falska nyheter. Därför var det lite fascinerande att se professorer och lektorer kommentera våra texter och uppenbarligen inte ha tittat närmare på vad Akademikern var för något, säger Robin Heed.
Varje artikel på Akademikern var taggad med ordet ”satir” och under fliken ”Om oss” på hemsidan framgick det också att artiklarna var på skämt.
– Ändå fick vi pressmeddelanden med erbjudanden om exklusiv intervju när till exempel någon näringslivstopp skulle besöka Lund. Ett tag funderade vi på att tacka ja till något sådant för att se hur det gick, säger Tom Samuelsson.
Carl-Johan Kullving var webbredaktör för Lundagård under Akademikerns glansdagar. Han säger att det var nyttigt med en konkurrerande studentnyhetssajt, som fångade upp saker som Lundagård hade missat.
– Deras fördel var ju att de verkligen hade örat mot marken och kunde snappa upp mycket av de mer skvallervänliga händelserna som skedde på till exempel baler, kårting eller nationssittningar, säger han.
– De skribenter jag kände till som skrev där var ju genuint intresserade av nyheter, nyhetsvärdering och de publiceringar vi gjorde. Synd bara att de inte själva skrev i en mer seriös form.
Även om Akademikern i första hand gick ut på att skoja och idka lundensisk humor fanns också en mer allvarsam baktanke. Robin, Tom och Gustaf hade alla en bakgrund på höga poster i studentlivets föreningar – något som de menar lätt blir en bubbla, där perspektiven suddas ut.
– Grejen med att leda till exempel en nation är att många dras med, man tror att det är på riktigt. Att man är vd för något stort företag och inte ordförande i en studentförening som går ut på att ha kul. Man får hybris, skygglapparna åker upp, säger Tom Samuelsson.
Han beskriver nationsvärlden som en hierarki där den som begår misstag allra helst vill sopa igen spåren. Annars skämmer man ut sig – och riskerar att inte kunna ”klättra” till högre poster.
– Med texterna i Akademikern ville vi sätta saker i perspektiv och visa att man måste kunna skratta när det skiter sig. Det händer alla. Alla förstår väl att man inte kan allt som oerfaren student, säger Robin Heed.
De tror att Akademikerns texter hade orsakat mer upprörda känslor om skribenterna inte varit anonyma. I stället blev det en röst som högg mot alla inom studentlivet – utan tydlig avsändare. Även nära vänner till Tom, Gustaf och Robin har varit ovetande till att de legat bakom Akademikern.
– Ytterst sett drev vi ju med oss själva. Vi hade alla varit den där desperata kuratorn som sjabblat till någon administration så att något tillstånd var i fara. Vi ville förmedla till våra kompisar att det inte var hela världen. Att de borde försöka luta sig tillbaka och se humorn
i det hela, säger Gustaf Strand.
