OPINION. ”Vi måste prata om våra drömmar, betrakta dem kritiskt och sedan kasta vissa av dem i sjön.” Studenten Freja Wessman skriver om klimatförändringarnas deprimerande verklighet som gör att våra drömmar kommer krossas.
FN:s klimatpanel IPCC:s nya klimatrapport som släpptes för någon vecka sedan har knappast undgått många. Med vänner engagerade i klimatfrågan blir ens sociala medier-flöde fylld med tips och tricks om hur vi ska rädda planeten. Nu vill jag diskutera det jag tror alla unga någorlunda engagerade i frågan känner: Det här är så jävla deppigt.
Varför då? Att sluta använda plastpåsar eller fortsätta tågluffa trots att vi är över 25 för klimatets skull är inte särskilt deppigt i sig, snarare en nytt sätt att få status. Men för varje tips om att leva klimatsmart kommer känslan av att det inte räcker. Vår generation står inte inför en liten livsstilsförändring á la ta cykeln till jobbet. Vi står inför en samhällsförändring mer i stil med industrialiseringen som förändrade människans hela tillvaro i grunden. Industrialiseringen skedde över några hundra år men klimatomställningen kommer bli tvungen att ske på några decennier, det vill säga om vi vill överleva. Det deppiga är att våra drömmar kommer krossas.
Innan ni hinner tänka att jag är överdrivet alarmistisk vill jag säga att våra drömmar i sig kanske inte är så speciella som vi tror. Den slovenska sociologen och Lacan-kännaren Slavoj Zizek menar nämligen att när vi drömmer är vi inte i vårt mest individuella jag, utan snarare så djupt inbäddade i samhällets ideologi som bara är möjligt. För att på riktigt ändra samhället måste vi lära oss att drömma annorlunda, och det är smärtsamt. Det är ingen slump att du backpackade i Asien, eller bodde ett år i London för att hitta dig själv. De är drömmar bundna i en drömväv passande ett samhälle där tillväxt ska öka i all oändlighet. Vi måste prata om våra drömmar, betrakta dem kritiskt och sedan kasta vissa av dem i sjön (men helst inte i en PET-flaska).
Det krävs ingen Marvel-film för att förstå att vi skulle bli superhjältar hela bunten.
Många av oss har vuxit upp överst på Maslows behovstrappa med självförverkligande som enda riktning i livet, den tiden kan snart vara förbi. Trösten är att vi inte verkar må så bra av friheten dagens samhälle har givit oss. Det sägs att alla kan bli influensers men många av oss går i terapi i stället. Att rädda vår planet är ett projekt alla kan delta i, som kan ge oss mening och gemenskap. Vårt arbete nu kanske kan leda till att framtida generationer slipper slåss om mat och vatten. Här har vi åtminstone något att leva för. Det krävs ingen Marvel-film för att förstå att vi skulle bli superhjältar hela bunten.
Så för all del deppa, på riktigt. Men sluta få ångest över att du glömde tygpåsen och sörj i stället att du kanske bara kan skaffa ett barn, eller aldrig mer äta kött. Sluta tro på företagens saga om att du kan klimatkompensera varenda ”treat yourself”-konsumtion och möt den hårda bittra sanningen. När du har sörjt färdigt, fundera på vad som gör ditt liv meningsfullt, vilka drömmar du vill ha. Är svaret är att leva tills du blir gammal med de du älskar och dö fridfullt i din säng, ut på barrikaderna och slåss för vår överlevnad. Vi måste våga drömma annorlunda.
Freja Wessman, student vid Lunds universitet
Detta är en opinionstext i Lundagård. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
