När kriget kom till Lund

Natten till den 26 januari år 1964 försvinner en katt spårlöst från ett av Malmös villaområden. Det ska få det att storma kring Lunds universitet och en redan ifrågasatt djurskyddslagstiftning.

Det är mitt på dagen den första april år 1964 på Fysiologiska institutionen i Lund. Efter att ha blivit nekad att få se deras inköpsjournal har en hovrättspresident på krigsstigen kommit till institutionen, följd av ett pressuppbåd. Bland annat rapporterar en av Sydsvenskans reportrar från mötet mellan Lundaprofessorn Georg Kahlson och hans ”utmanare”, hovrättspresidenten Björn Kjellin. Ett möte som reportern målar upp som en boxningsmatch mellan de två.

Dörren slås upp. Ut marscherar professorn, glatt leende och sportigt klädd i skjorta, halsduk innanför öppen krage och lätta byxor, medan utmanaren föredragit att slåss i mörk gåbortstass. Är kampen redan över? Vilken nesa! Publiken reser sig besviket och går. En förbiskyndande kvinnlig tjänsteman utropar med finsk brytning: Och allt detta bara för en katts skull! Sverige är ett lyckligt land!

– Jag har aldrig sett min man så arg som han var när han kom hem efter mötet med Georg Kahlson. Han [Björn Kjellin, reds. anm.] var expert på offentlighetsprincipen och var oerhört upprörd över att en myndighet inte levde upp till den. Att vi skulle ha ett öppet samhälle var väldigt viktigt för honom, berättar Björn Kjellins änka Madeleine Kjellin.

Dusten mellan de två välkända personerna ska i pressen komma att bli känt som Kattkriget och ge upphov till många spaltmeter. Anledningen till ”matchen” på institutionen går att finna några månader tidigare, över två mil från Fysiologiska institutionen och Lund. Där, i en villa i den strandnära Malmöstadsdelen Limhamn bor nämligen hovrättspresidenten Björn Kjellin med sin familj. I villan bor även katten Ninni.

Vid den här tiden är försöksdjur en omdebatterad fråga. Insynen är dålig och djurskyddslagstiftningen svag. Bland annat anses katter som befinner sig utanför sin ägares egendom vara fredlösa enligt dåvarande jaktlag. Det vill säga att vem som helst får göra vad de vill med dem, och det är något som svenska universitet drar nytta av.

– Det fanns ingen lagstiftning som skyddade försöksdjuren, mer än det som står i 1944 års djurskyddslag, som förövrigt var vår första djurskyddslagstiftning. Där stod det något i stil med att djuren inte skulle utsättas för ”onödigt lidande.” Det var med andra ord en så kallad gummiparagraf. Det var fritt fram för en institution att köpa in försöksdjur från vem som helst. Då var det särskilt katter, men även hundar, som en del personer specialiserade sig på att sälja till institutionerna, berättar Birgitta Carlsson.

I dag är hon en av frontfigurerna i Kattkommando Syd, en organisation som hon beskriver som en livräddarorganisation för katter. Som en del i verksamheten driver hon även ett katthem i Blekinge. Men mellan 1977 och 1993 var hon ordförande i Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, senare Djurens rätt, och är även författare till en bok om djurrättsorganisationens historia.

Natten till den 26 januari försvinner katten Ninni spårlöst från sina hemkvarter på Limhamn. När hon inte återvänder hem, åker hovrättspresidenten till institutionen i Lund. Väl där begär han att få se liggaren där inköpta katter redovisas med uppgifter om bland annat kön, färg och i vissa fall, även ras. Han nekas av Georg Kahlson, och det är någonstans här Kattkriget tar fart.

– Den stora striden gällde offentlighetsprincipen. GK [Georg Kahlson, reds. anm.] hade nog fel i egentlig mening, men han ville skydda de som levererade katter till oss. Redan då fanns det nämligen en del som tyckte illa om att det levererades försöksdjur till institutioner där man utförde experiment. De visste ju inte vad det var för experiment som utfördes och kunde ju inbilla sig att katterna hade svåra smärtor, berättar Lars Malm som arbetade på Fysiologiska institutionen som amanuens mellan år 1957 till 1964 och sedan som assistent mellan 1971 och 1974.

I dag skulle få kattägare få för sig att leta efter sin försvunna katt vid närmsta universitet, men på 1960-talet är det välkänt att forskare använder upphittade, och stundtals rentav stulna, katter i sina experiment.

– Många på Limhamn visste att det fanns en karl i området som fångade katter och sålde till institutioner i Lund, säger Madeleine Kjellin.

I takt med att efterfrågan på experimentdugliga katter ökar, visar sig universitetens anskaffningssätt allt mer problematiskt.  Förutom infångade katter från diverse leverantörer, förlitar man sig på att lantbrukare förser forskningen med sitt överskott av gårdskatter.

– Över hela världen gjorde man väldigt många kattförsök. Det gick åt en hel del katter och det var rätt många institutioner som använde sig av dem. Det var ett rätt praktiskt djur. Just inom neurofysiologi var katter det experimentdjur man använde mest. Vad jag minns sövdes de i regel med en injektion i bukhålan. Sedan väcktes de aldrig, säger Lars Malm.

I Kattkriget var det enligt honom självklart vilket parti medarbetarna på institutionen tog.

– De flesta av oss höll på GK. Vi höll ju på med våra försök och tyckte att vi skötte dem snyggt. Däremot hade ingen någon åsikt om Kjellins katt verkligen hade kommit dit. Vi visste bara att det fanns folk på landet som levererade katter och skötte det snyggt och fint. Vi funderade nog inte så mycket på det, men det föll sig naturligt att vi höll på vår professor.

Tidningen Expressens framsida pryds den 25 november 1959 av en bild på lantbrukaren Gunnar Persson. I famnen håller han en vit katt med mörka fläckar. Katten heter Lillemåns och hade enligt artikeln försvunnit från bostaden utanför Hörby flera dagar tidigare. Med hjälp av polisen i Lund och ordföranden för Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök, leder spåren lantbrukare Persson till Karolinska institutet i Stockholm. Väl där, hittas Lillemåns i en husvagn i väntan på att användas som försöksdjur. Mot en summa av vad som i dagens penningvärde motsvarar 245 kronor, kunde Lillemåns återförenas med sin ägare.

– Vi kan naturligtvis inte kontrollera alla djur som kommer hit. Men för att ingen orättvisa skall ske har vi stadgat att djuren inte får behandlas förrän en vecka efter det de lämnats. Ägaren har alltså stora möjligheter att få tillbaka sitt djur, säger en professor på Karolinska institutet till Expressens reporter.

Även vid Lunds universitet väntade man en tid med att påbörja experimenten på inkomna katter, något som skulle garantera att katterna var friska, och gav även eventuella ägare tid att få tillbaka sina husdjur. Georg Kahlson beskriver själv i sitt yttrande till Justitieombudsmannen (JO) i ett av Kattkrigets senare skeden hur mycket tid oroliga kattägare tar från undervisning och forskning. Redan tio år tidigare har man från institutionens sida därför börjat hänvisa ägarna som ringer och besöker institutionen till polisen.

Lars Malm beskriver Georg Kahlson som en fadersfigur som ”när det var bråk, stod stark och försvarade verksamheten”.

– Det är ju ändå som så att väldigt mycket inom medicin kommer från djurförsök, säger han.

I 1960 års försöksdjursutredning konstaterar man att katter är det försöksdjur som är mest problematiskt ur anskaffningssynpunkt. Den opålitliga tillförseln av djur gör det svårt att planera djurförsöken, vilket leder till både irritation bland forskarna, och ekonomiska förluster för universiteten. Man konstaterar att en del i problemet är att antalet herrelösa katter i Sverige är relativt lågt. Konkurrensen om katterna mellan landets medicinska institutioner är därför hård. Det gör att många i ren desperation köper in ”mindre lämpliga” katter, som man uttrycker det. Något som leder till en ökad risk att få in sjuka och smittspridande katter till experimenten.

Allmänhetens stora motstånd till försöken på katter är ytterligare ett problem som utredningen belyser. Att utföra experiment på djur som många anser vara familjemedlemmar är kontroversiellt.

Motståndet verkar få ytterligare fart i och med uppståndelsen kring Kattkriget mellan hovrättspresidenten och Lundaprofessorn. I bland annat Sydsvenskan tas det i ledare och insändare ställning mot bristen på insyn i djurförsöken och framförallt, mot hur införskaffandet av katter går till. I flera medier ställs frågan varför inte institutionerna själva föder upp djuren.

Under 1980-talet började man enligt Lars Malm allt oftare ersätta katter med råttor i försöken. En anledning till att man använde katter till att börja med tror han var för att hundar var alltför stora och samtidigt för nära människan.

– Så kände jag när jag jobbade där i alla fall. Jag hade mindre känsla för katterna. Hundar är liksom våra vänner på ett annat sätt, så det var lättare med katter. Men efter hand kom det en del kritik mot användningen av stora djur som katter, säger Lars Malm.

I 1960 års försöksdjursutredning föreslår utredarna en mer ordnad uppfödning av försökskatter. Blicken riktas då mot de privata uppfödarna. Vid tiden har försök med egen uppfödning gjorts vid bland annat Göteborgs universitet, men författarna till utredningen menar att frågan om statlig uppfödning bör skjutas på framtiden i brist på tillräcklig erfarenhet och resurser för att dra igång ett sådant projekt.

Plötsligt fick även pressmännen, som dittills tydligen förutsatts inte ha den blekaste aning om tryckfrihetsförordningar och offentlighetsprinciper, glutta i den märkliga liggaren.

– Men, tjoade institutionschefen, var snälla och ryck den inte från mig!

Till och med hovrättspresidenten sågs bläddra i kattbibeln, fast förstrött och en aning trumpet, det medges.

Någon i hopen tog det häftiga omslaget i professorns hållning som anledning att ropa:

– Till djurstallarna!

Men något besök hos katterna i institutionens djurstallar verkar det inte ha blivit. Sydsvenskans reporter beskriver hur Georg Kahlson tar en titt på sin klocka då besökarna propsar på att få se djuren:

– Ack nej, det var väl förargligt! Dessvärre har jag skrivarbete som väntar. Mina herrar – kanske en annan dag?

Efter mötet på institutionen står det klart att Björn Kjellin tänker ta ärendet vidare till JO.

Hovrättspresidenten är inte den enda som upprörs av systemet. Även djurrättsgrupper arbetar för att få till en förändring. En av dem är Nordiska samfundet till bekämpande av plågsamma djurförsök.

– När jag gick med på 1970-talet, skrev vi till en del av personerna som sålde försöksdjur. Vi försökte avslöja dem på olika sätt för att få fram en förändring.  Jag minns en gubbe som hade kört katter och ställt dem i en källare någonstans i Stockholm i syftet att sälja dem vidare till någon institution. Över natten hade de dött. Det blev en skandal. Men det var ju fortfarande tillåtet, om än kritiserat, berättar Birgitta Carlsson.

Att djurskyddsfrågan till sist fick ett sådant genomslag tillskriver Birgitta Carlsson flera faktorer. Bland annat hade det varit flera fall som hade väckt allmänhetens kritik, men hon lyfter även den nya generationens demonstrationer.

– Det började röra på sig. 1972 tillsatte man en utredning för att undersöka den så kallade destinationsuppfödningen på grund av att det hade varit så mycket kritik och oklarheter kring hur man fick tag på katter och hundar. 1975 kom det sedan ett förslag från utredningen där man inte föreslog några radikala åtgärder, mer än att man skulle införa destinationsuppfödning – det vill säga att djuren man använde i experiment skulle vara uppfödda för ändamålet, säger hon.

Innanför huvudentrén passerar grupper av studenter pilen som pekar ut riktningen mot GK-salen. Den gamla Fysiologen är bara en av flera byggnader som i dag utgör Biomedicinskt centrum (BMC).

– Djurförsök är för vissa ett känsligt ämne och vi måste skydda vår personal och våra djur från intrång och störningar. Men samtidigt är vi en statlig myndighet som är öppna med vad vi gör, berättar Eva Ekblad, professor i Histologi, apropå sin roll som kontaktperson för djurförsöksfrågor vid Medicinska fakulteten.

Fakultetens främsta försöksdjur är i dag möss. Ungefär 40 000 möss går åt per år. Förutom det använder man 10 000 råttor, hundratals grisar, marsvin och kaniner samt enstaka får. Vid LU har inte katter använts de senaste åren.

– De sista inköpsjournalerna för katt tror jag var omkring år 2011. Det finns inte heller några planer på att använda katter i framtiden. Att man har använt det så länge som man har bygger på tradition. På 1960-talet använde man många katter och byggde därför upp försöksmodeller kring dem. Man kunde återkoppla nya resultat till tidigare försök, och på så sätt bygga upp kunskapen. Att byta djurslag kräver en omställning, säger Eva Ekblad.

Katten har förlorat sin givna plats bland försöksdjuren.

– Det är svårt att få tag på katter i dag. Det finns inte längre någon destinationsuppfödning av katt i Sverige. Den sista som födde upp katter slutade eftersom personens barn blev hotade och den forskare som senast använde katt använder nu råttor, berättar hon.

Många av Fysiologiska institutionens handlingar finns fortfarande bevarade, bland annat i universitetsarkivets lokaler på Gastelyckan i utkanten av Lund.

I en pappkartong finns bland annat skrivelser som inkommit till institutionen 1969 och 1970, det vill säga cirka fem år efter att Kattkriget briserade, samlade. Instuckna mellan allt från ansökningar om semesterledighet till burgallerbeställningar, dyker här och var brev om försvunna husdjur upp bland de hundratals handlingarna. Taxen Mac har försvunnit från sitt hem i Västerås, beaglarna Bonnie och Bella saknas sedan de rastades i Umeå, en hankatt från Kungsbacka beskrivs grundligt i ett handskrivet brev från ägaren. En person i Älmhult uttrycker i snirklig handstil att den önskar överlåta sin tioåriga hund åt forskningen.

Det ska dröja till slutet av 1970-talet innan en ny lagstiftning klubbas igenom som gör det olagligt att sälja privatägda och hemlösa djur till djurförsök. Den nya lagstiftningen ska även komma att öppna upp för alternativa metoder och en ökad insyn genom djurförsöksetiska nämnder.

För att få utföra djurförsök krävs i dag etiktillstånd. För att få ett sådant måste man uppfylla ett antal krav. Förutom krav på destinationsuppfödning, ställer Jordbruksverket även krav på bland annat anläggningarna där djurförsöken ska utföras.

– Inför varje försök måste man även ange vilken samhällsnytta det har. Procedurerna måste beskrivas i detalj, likaså hur de påverkar djuren. Man måste även undersöka om det finns några alternativa metoder. I lagen står det nämligen att man enbart får använda djur om målen inte kan uppnås på annat sätt, säger Eva Ekblad.

Man är även förbundna genom svensk lagstiftning och EU-direktiv att använda vad som kallas ”3R”: ”reduce”, ”refine” och ”replace”.

– Det betyder att man ska reducera antalet djur som används och planera försöken så att minsta möjliga skada och smärta åsamkas djuret. Det kan till exempel vara att man ger dem adekvat smärtlindring. I lagen finns det även en hierarkisk ordning av djurslag, där man om möjligt ska utföra försöken på ett så kallat ”lägre stående djur”. Kan man göra det på en zebrafisk i stället för på en gris, så ska man göra det. Det är därför djur som katter och hundar knappt används. De står högt upp i djurhierarkin. Sedan kan detta diskuteras ur en moraletisk synpunkt, men sådan är lagen, säger Eva Ekblad.

År 1966, drygt två år efter startskottet till Kattkriget, beslutar riksdagen att inköps- och försöksjournaler ska bli offentliga handlingar. Då hade även JO utrett hovrättspresidentens anmälan och kommit fram till att professor Kahlson gjort fel då han först inte låtit hovrättspresidenten ta del av inköpsjournalen över katter. JO konstaterar vidare att lagstiftningen varit otydlig, och att professorns tolkning därför till viss del är förståelig.

Katten Ninni kom så småningom tillbaka till hemmet på Limhamn. Madeleine Kjellin misstänker att mannen som var känd som områdets kattfångare fångade henne och sedan släppte henne för att undvika uppmärksamheten som Kattkriget väckte.

– Jag var hemma och hörde hur en bil startade och körde i väg. Strax därefter kom Ninni in genom kattluckan. Hon hade aska i pälsen som om hon hade hållits i en källare. Efter det höll vi våra katter inomhus.

Enligt Sydsvenskans reporter som är på plats under professor Kahlsons och hovrättspresidentens möte i april 1964 är det den senare som får in den sista svingen.

Kjellin:

Jag fattar ingenting!!! Är liggaren eller är den inte en offentlig handling? Det är den väl? DET ÄR DEN VÄL???

Professor Georg Kahlson, chef för fysiologiska institutionen vid Lunds universitet:

Ja… Ja… Ja…

Där bryts matchen.