När domstolarna dömer har den åtalade rätt till advokat – när det civila dömer är straffet livstid. Det måste finnas vägar tillbaka för den som dömts för brott.
Jag var rädd att jag inte skulle kunna skriva den här ledaren. Jag hatar nämligen våldtäktsmän.
För vad kan man känna förutom nattsvart hat mot dessa människor?
Vid Lunds universitet reagerar man naturligt nog också starkt när en medicinstuderande nyligen dömdes för våldtäkt mot en fjortonårig pojke. Men när universitetet ville stänga av studenten blev det blankt nej från Högskolans avskiljningsnämnd. Nu vill universitetet, som har överklagat beslutet, få prövat ”om en person som begått den här typen av brott kan få studera till läkare”.
Att människor som dömts för grova brott kan komma att undersöka oss när vi går till doktorn ger naturligtvis skrämselhicka. Men kruxet är att oavsett vad vi tycker om dessa människor tvingas vi att leva med dem. De som sitter i fängelse kommer förr eller senare ut igen. Och då kommer de att sitta bredvid oss på bussen. Vi kan hindra dem från att bli läkare men vi kan inte hindra dem från att bli någons goda vänner, makar, pappor och mammor. Då är det avgörande om de kommer att skada andra igen eller inte.
Problemet är att brottsligheten lätt blir en del av identiteten hos de människor som går över gränsen. Om man har rånat en bank är man hädanefter Bankrånare, även om rånet kanske bara tog några ohyggliga minuter av ett helt liv. De som begår brott blir outsiders som döms av samhället gång på gång, långt efter det att straffet är avtjänat.
Sorteringen i bra och dåliga medborgare börjar oftast långt tidigare. Vissa barn är bråkiga medan andra, de som får julklappar, är snälla. I vuxenlivet blir det allt viktigare att visa att man hör till den där skötsamma gruppen: alla vet att en enda sent betald räkning kan få ödesdigra konsekvenser. Till slut står vi där och skrubbar bort ludd från torktumlaren med något nervöst i blicken.
Glappet mellan dem som är inne systemet, de som får komma på anställningsintervju, ställa sig i bostadskö eller låna pengar när det kniper – de som anses tillförlitliga – och de som är utanför är stort. Och vi gör det ännu större.
Det privata straffet blir ofta hårdare än rättsväsendets. I fallet med den våldtäktsdömde läkarstudenten mildrade Hovrätten straffet för att studenten riskerade att förlora sin utbildningsplats. Man räknade helt enkelt med att aktörer utanför rättsväsendet skulle öka på straffet. Men bedömningen om vem som bör röra sig fritt i samhället ska göras av rättsväsendet, av utbildade domare och med advokater närvarande. En person som anses farlig ska tas om hand av de som är kvalificerade. Det är inte svårt att se att rättssäkerheten sätts ur spel när aktörer utanför rättsväsendet förväntas agera både domare och bödel i det civila.
Självklart ska det alltid göras en bedömning om en person är lämplig att utbilda sig till ett visst yrke. Men om vi kategoriskt nekar människor som begått grova brott att utbilda sig, nekar vi dem samtidigt möjligheten till ett anständigt liv. Straffet för ett grovt brott blir då varken sex, åtta, eller tio år – det blir en livstidsdom till identiteten Brottsling.
Om vi inte vill ha ett samhälle där människor som en gång trillat ur systemet aldrig är välkomna igen måste det finnas vägar tillbaka. Att studier kan vara en sådan väg visas inte minst i det här numret av Lundagård. Läs reportaget om fängelsestudenter så förstår du vad jag menar.
