”Ibland ser jag på studentlivet i form av ett undantagstillstånd från vuxenlivet. Äventyren avlöser varandra och morgondagens måsten är sekundära. Samtidigt har jag aldrig känt mig mer vuxen än nu.” Krönikören Ida Lunga begrundar studentlivets kontraster.
På kylskåpet sitter en bröllopsinbjudan. “Save the date” proklamerar en blomsterinfattad guldtext. Den sitter lite på sned, fastsatt med en bit orange tejp med orden “det er for vildt”, precis bredvid post-it-lappen med påminnelsen om att köpa in mer vitpeppar till kollektivet. Vuxet värre.
Om en vecka fyller jag 24 år. Det är kanske inte så mycket, men det är det högsta numret jag kommit upp i. Paret på kylskåpet är precis lika gamla, eller unga, som jag men till skillnad från dem har jag definitivt ingen bröllopsinbjudan att skicka ut. Ligger jag efter eller är jag vuxen ändå? Som en av ungefär fyrtiofemtusen studenter i Lund har jag enligt Statistiska centralbyrån ett helt år kvar innan jag når högskolestuderandes medianålder.
Det är inte första gången studentlivets kontraster hemsöker mina tankar. En kursare berättar om sin tur på studentflaket i tidigare i år, en annan om sin masterexamen och en tredje ska ta föräldraledigt. Själv räknar jag vuxenpoäng var gång jag slipper att bli leggad på Willys då kassören ser energidrycken ackompanjeras av passerade tomater och kaustiksoda.
Ibland ser jag på studentlivet i form av ett undantagstillstånd från vuxenlivet. Äventyren avlöser varandra och morgondagens måsten är sekundära. Samtidigt har aldrig känt mig mer vuxen än nu. Hyran betalas i tid och kaffe smakar faktiskt nästan gott. Jag kan författa formella mejl på sekunder och kommer ihåg att dricka Resorb innan jag trillar i säng halv sju på morgonen. Ansvarsfull, ansvarig och full, om vartannat är de alla applicerbara adjektiv i mitt studentliv.
Vad jag vill säga är väl att studentlivet är en tid där ansvaret som hör livet till varierar – det kan vara både en start på, en paus ifrån, och en del av den krokiga väg som är vuxenlivet. Vi är alla här och nu och studenter och kanske stannar vi en stund till. Det är inget fel med det även om stressen över det kan vara svår att hålla stången. Vuxenlivet väntar oss alla oavsett om vi anser oss vara där än eller inte.
Jag sliter blicken från kylskåpet och öppnar för att se om det finns öl till kvällens festligheter och tänker efter, min plus ett till bröllopet, vem blir det? Knappast senaste hemsläpet. Lillasyster? Nej, just det, hon jobbar ju heltid. Kanske en av rumskompisarna? Jag stänger kylskåpet och rättar till inbjudan. Sådär, nu är i alla fall någonting uträtat.
