Att vara bytis kan vara en framgångsrik metod till att generera likes. Lundagårds skribent Emma Klingborg skriver om den virtuella kukmätartävlingen och luftslottet på sociala medier.
Ju fler likes desto lyckligare vill man väl intala sig vara? Jag minns att det i tidiga år räckte med omkring tio tummen upp för att hålla värdighetsskeppet flytande. Det verkar ha eskalerat i raketfart. Jakten på likes kan nu liknas vid en implicit kukmätartävling. Ett kallt krig om man så vill – unga vuxna emellan. Och om jag får lov att generalisera verkar det enligt min trendspaning vara rent guld att vara bytis i denna tvist.
Det är oundvikligt för mitt sociala nätverk att det har skett en drastisk förändring i mitt liv. Min före detta ganska tomma Instagram-story har numera förvandlats till en mycket aktiv sådan, med epitet matbloggare/förtidspensionerad lyx-semialkoholist. Jag skulle gärna bibehålla illusionen av att mitt liv är en ständigt negronidrickande, museumsstrosande, italienskpratande dröm. För ibland är så fallet. Men jag tänker låta min goda uppfostran och starka karaktär återigen få dra det längsta strået och vara ärlig.
Trots de förvånansvärt hyllningsvärda prestationer de flesta (särskilt utbytesstudenter) gör för att upprätthålla en ultimat fasad, måste jag ändå pröva att rasera dem genom att konstatera följande: Det är verkligen inte alltid så jävla kul som det ser ut. Det socialt hierarkiska stigmat byggs på i takt med varje uppdatering och jag insåg i en tillbakablick att jag själv verkligen är med och reproducerar detta mönster.
Men ärligt. Maten som jag får serverad betraktas ofta vid första anblick genom kameralinsen. I stället för att lämna telefonen i fickan några timmar, för att verkligen kunna avnjuta atmosfären på museet, tas den upp frekvent för att föreviga besöket på min story. När en vän drar ett sånt där skitkul skämt så att öl sprutar ur näsan, så kommer telefonen upp för att filma och spara. Visst är det fint? ”Men vart är världen på väg?”, kan man undra för sig själv lite sådär retoriskt.
Det jag däremot inte fångar på bild är snabb-power-gråten på måndagseftermiddagen när jag saknar mamma eller hemmakvällen jag spenderar under täcket tillsammans med Första dejten på SVT Play (Tips: VPN är bytisens bästa vän) och en påse skitäckliga chips (för i ärlighetens namn har Sverige bäst chips och så är det bara).
För guds skull. Förmodligen likt många bytisar har jag upplevt de högsta topparna och de djupaste dalarna under min första utbytestermin. Denna ”Din dröm, min vardag” mentaliteten på sociala medier kan bli lite tröttsam och fruktansvärt stereotyp i slutändan. Jag är plågsamt medveten om att jag antagligen inte kommer sluta ta bild på varken min pasta eller min balkong under nästa termin. Det kan ses som att slå genom öppna dörrar, men jag tror det gör sig gott med en liten diskret påminnelse om att även solen har fläckar, bara att dessa sällan hamnar i flödet.
