Det är en sen kväll i mars på Friends arena i Stockholm. Inklämd mellan Sameradion och Aftonbladets nöjesreporter sjunker en besvärande insikt in: Jag ogillar inte det här på riktigt. Fan också.
Kulturkonsumtion är en vattendelare där vad du väljer att förtära antingen kan höja eller sänka dig i omgivningens ögon. Bildad eller obildad. Fin eller ful. Pretentiös eller folklig. Din kulturkonsumtion är många gånger avgörande för domen.
Kafka hemma i bokhyllan, kvällar på Stadsteatern och smala konstutställningar – fint. Men pretentiöst.
Halländsk buskis, Läckberg-romaner och Melodifestivalen – fult. Men folkligt.
Enligt statistik från Kulturanalys – en myndighet som gör nästan exakt vad det låter som – avgör bland annat din sociala bakgrund och huruvida du är låg- eller högutbildad vilken kultur du konsumerar. Med andra ord har du som läser det här troligtvis hamnat på den lite finare sidan av kulturen.
Mitt råd är att våga göra ett ironiskt kliv över kulturgränsen.
Men vad är egentligen värst: Att vara världsovant fulkulturell eller elitistiskt finkulturell?
Min beslutsångest och konflikträdsla ledde mig till alternativ tre: lagom finkulturell och ironiskt fulkulturell. Melodifestivalen kan jag kolla på. Men smått ironiskt.
Jag hade hittat det perfekta systemet, den gyllene medelvägen. Jag tog det bästa från båda världar men kunde inte kallas fulkulturell – jag gillade ju inte det på riktigt.
Tillbaka till Friends arena. Jon Henrik Fjällgren jojkar på scen, programledartrion levererar mer eller mindre krystade skämt mellan låtarna och i pressrummet tisslas det om Robin Bengtssons rullband.
Själv var jag tillfreds över vetskapen att kunna förklara min glädje som en kompott av professionellt intresse och ironiskt gillande.
Sedan kom smällen. Ju längre kvällen löpte, desto mer ironi rann av. Till sist stod jag i klumpen av journalister i spänd väntan på att vinnaren skulle avslöjas. Jag såg mig plötsligt utifrån. Ivrigt omfamnandes det fulkulturella.
Enligt statistiken är du dömd att konsumera kultur utifrån dina livsvillkor. Mitt råd är därför att våga göra ett ironiskt kliv över kulturgränsen. Du vet aldrig när ironin rinner av och dörrar öppnas till kultur du aldrig annars skulle ha tagit del av.
Felicia Green
