Kvinnobröstet väcker både fasa och förtjusning inom populärkulturen. Oliver Hugemark botaniserar bland bröstfetischens snåriga kulturhistoria i hopp om att närma sig dess hypersexuella samtida betydelse.
Illustration: Molly Svensson
Brösten utgör för många, om inte de allra flesta, heterosexuella män en av kvinnokroppens allra mest fängslande välvningar, med en dragningskraft så stark att den knappast kan förstås som annat än en evolutionens diktat. Feminister och allehanda kulturkritiker, å andra sidan, avskriver inte sällan denna uppenbart starka attraktion som ännu ett exempel vår tids gängse sexualisering och objektifiering av kvinnliga kroppsattribut.
På senare år har diverse kvinnorörelser eftersträvat att avsexualisera kvinnokroppen genom att till exempel försöka göra det socialt accepterat för kvinnor att gå i bar överkropp i samma utsträckning som män gör. Ett talande exempel på denna trend är den australiensiska Free the nipple-rörelsen som sedan 2012 växt sig till en global strömning med barbröstade manifestationer världen över. Initiativ som dessa till trots är barbröstade kvinnor långt ifrån normaliserat och Facebook utför fortsatt censur av bilder på ammande mammor och dessa vidunderligt heliga bröstvårtor.
Till bröstfetischens försvar åberopas inte sällan biologiserande argument som lyder att män är av naturen hjälplöst dragna till kvinnobrösten och därmed är denna fixering tämligen oproblematisk. Även om forskningen kring bröstens evolutionära funktion är långt ifrån slutgiltig menar vissa västerländska forskare att kvinnobröstet har en viss biologiskt betingad dragningskraft. Psykiatriprofessorn Larry Young vid amerikanska Emory-universitetet har till exempel föreslagit att män attraheras av kvinnobröstet då stimuleringen av detta utsöndrar kärleksdrogen oxytocin hos kvinnor, vilket skulle förstärka mannens attraktionskraft i kvinnas ögon och därmed bidra till känslomässig närhet.
Även om kvinnobröstet är tveklöst erogent, fyller en inneboende, om än sekundär, sexualfunktion och eventuellt spelar män alla slags enerverande biologiska spratt, så är dess hypersexualisering bestämt ett högst kulturellt betingat fenomen. Precis som amerikanska historieprofessorn Marilyn Yalom påvisar i History of the Breast är historien full av exempel på tidsrum där kvinnobrösten saknade den sexuella makt de besitter i dag. I många kulturer har helt andra kroppsattribut haft likvärdig exotisk och sexuell status, bland annat kvinnors hår och nackar. För att konstatera de kulturella föreställningarnas oerhörda makt över våra sexuella begärs objekt kan nämnas att en blottlagd kvinnlig vrist sägs ha varit orgasmframkallande i 1600-talets Storbritannien. På liknande sätt var bakbundna fötter en av den kvinnliga sexualitetens yttersta uttryck under flera århundraden i Kina.
Det som är förbjudet är som bekant inte sällan hejdlöst oemotståndligt.
Om man ska tro Marilyn Yalom kan vår tids hypersexualiserade bröstfetisch i stor utsträckning förstås som ett kommersiellt drivet fenomen med djupgående rötter inom den västerländska kulturhistorien. Pseudovetenskapliga myter om att välväxta och symmetriskt skulpterade bröst skulle vara ett evolutionärt meningsfullt tecken på fertilitet och högkvalitativ bröstmjölk bidrar säkerligen också till denna fetisch, liksom det nakna bröstets tabubeläggning och omstridda legitimitet i det offentliga rummet. Det som är förbjudet är som bekant inte sällan hejdlöst oemotståndligt.
Även om sexuellt laddad fetischism i sig inte är något skadligt eller förkastligt bidrar vår kapitalisering på bröstfetischen till dess hypersexuella maktstatus. Det kan nog sägas att det främst är reklam-, film- och musikindustrierna som spär på detta genom att frambringa kulturmaterial där kvinnobröst figurerar och impregneras med objektifierande hypersexuella budskap. Detta gäller alltså inte bara Playboy och Pornhub utan även Coca-Cola Zero-reklam och Zara Larssons senaste musikvideo Ruin My Life, för att inte nämna den uppsjö av Instagram-influencers vars urringningar tycks ha blivit den digitala marknadsföringens nya trumfkort.
Det skulle med andra ord vara genom den kommersiellt genomsyrade mediakulturen som denna i grunden oskuldsfulla sexuella bröstfetisch omdanar kvinnobröstet till det hypersexualiserade objekt det är i dag. Om man hårdrar detta resonemang måhända att detta utfall underblåser fenomen som självföraktande unga kvinnor, bröstimplantatsinflation, urringningsdejting och ännu fler barnsligt pinsamma Victoria Secret-butiker. Det kommer rimligtvis också på bekostnad av känslomässigt produktiva och ogenerade samtal, könen emellan det vill säga, om svåra och ofta stigmatiserade levda verkligheter som bröstcancer och amning.
Mot denna bakgrund är det kanske dags att vi börjar förhålla oss mer kritiskt gentemot bröstens mångbottnade sociala och kulturella roll och innebörd, inte minst för att motverka att vår kulturella bild av, och attityd gentemot, dessa livsbärande knölar blir utarmad av kommersiella vinstintressen. Med tanke på hur metoo-uppropet påvisat många mäns patetiska handfallenhet gentemot kvinnokroppen vore det vidare på sin plats att vi också ifrågasätter hur kommersiellt driven hypersexualisering bidrar till kvinnors utbredda sexuella utsatthet.
