I Mässen på AF-borgens femte våning huserar sedan 20 år Lunds Akademiska Officerssällskap, LAOS. I en studentikos-militärisk anda anordnar de sittningar och föredrag.
Det tycks finnas oändligt med utrymme i AF-borgen. Hur länge man varit i Lund spelar ingen roll, det finns alltid någon ny, mer eller mindre obskyr föreningslokal att upptäcka.
Den kväll då Lundagård letar sig till LAOS mäss ska Södra skånska regementets chef, överste Jan Pålsson föreläsa under rubriken: ”Södra skånska regementet – ett framtidsförband?”.
– Det är ett av våra smalare föredrag, berättar LAOS ordförande Jacob Lindén.
Mycket riktigt är det inte fler än 12 personer, tre män i övre medelåldern, åtta unga män och en kvinna, som sitter i mässen och inväntar kvällens talare.
Ett av sällskapets syften är att värna den mässkultur som finns i försvaret, vilket märks när man stiger in. Väggarna är fyllda av tavlor med krigsmotiv. En svensk vimpel är inramad och upphängd. Bokhyllan är fylld av gamla böcker. I den står också två hjälmar staplade på varandra. I bortre änden av rummet står två hörnsoffor av den modellen att de snarare borde kallas bänkar. Det är inte möjligt att sjunka ner i dem, utan endast i en rakryggad sittställning kan man göra det bekvämt för sig. Här hålls middagar och övriga sociala aktiviteter samt de smalare föredragen.
Från köket hörs det välbekanta slamret av matlagning. De tolv åhörarna lägger genast märke till oss nykomlingar och hälsar med fasta handslag. Man känner sig välkommen.
Erik Nikander är en av männen i den övre medelåldern. Han gick med i sällskapet 1965 när han påbörjade sina studier. Inte med saknad, men med ett visst vemod minns han åren fram till 68. Det fanns gott om officerare vid universitetet. LAOS saknade varken aktiva medlemmar eller publik vid sina föredrag.
– Det var väldigt försvarspositivt då, sen kom 1968, säger han.
Överste Jan Pålsson har sin Military Advisor, major Jan Krappe med sig. De hälsar på alla och förhör sig om vilka förband alla tillhör, för att sedan inleda föredraget. Majoren sitter i en fåtölj bredvid en laptop medan översten pratar, när översten säger: ”nästa”, klickar majoren fram en ny bild i presentationen.
Efter 45 minuters monolog öppnar översten för frågor. Det diskuteras hur man kan göra för att sprida information om försvarets verksamhet och huruvida försvaret förberett sig på att soldater i utlandstjänst faktiskt kan dö. På den senare frågan svarar översten att försvaret känner till riskerna, men att han är mer tveksam till resten av det svenska samhället.
Stadgarna har ändrats
I dag är allmänheten inte längre lika positivt inställd till försvaret. Den kadettskola som tidigare var ett behörighetskrav för medlemskap i LAOS finns inte längre och sedan ett antal år utbildas i princip inga nya reservofficerare. Naturligen blir det svårt med återväxten i en förening för studerande officerare.
– Med anledning av det har vi ändrat stadgarna. Det räcker nu att man har tjänstgjort i någon form av ledande befattning inom Försvarsmakten, säger Jacob Lindén.
Det har sedan starten också funnits en stödförening som är öppen för alla.
Mycket erfarenhet
Förutom att bevara mässkulturen vill LAOS vara en plattform för debatter och föredrag kring säkerhetspolitik. Man vill försöka sprida en annan bild av försvaret än den som medias svarta rubriker ger.
– Det är lätt att kritisera något som kostar 40 miljarder, säger Jacob Lindén.
Föreningen arbetar inte aktivt för att få upp antalet medlemmar. De presenterade sig på Hälsningsgillet denna termin och har besökt en del förband för att informera blivande studenter om deras verksamhet. Under terminens gång är det dock en passiv marknadsföring. Höstens program finns inte ens på deras hemsida. Något som kan beklagas. Om försvar, militär, vapen och krig må man tycka vad man vill, men de finns. Hälften av LAOS styrelsemedlemmar har gjort utlandstjänst. Det finns hos dem erfarenheter man svårligen finner någon annanstans på universitetet.
Foto: Daniel Ekbladh
