Bakom gallret

Att sitta fängslad i flera år är för de flesta en plåga, men fängelsetiden kan också bli början till ett nytt liv. På anstalter runtom i Sverige sitter interner som läser högskolekurser. Vi har träffat några av dem.

– Om jag bara skulle sitta och titta på tv och spela kort hela dagarna skulle jag bli galen. Jag vill ha något vettigt att göra när jag är här, säger 39-årige långtidsdömde Karl.

För de flesta studenter är karriären en viktig orsak till att den aldrig sinande kurslitteraturen blir läst och poäng efter poäng betas av. Men för Karl kommer de ökande chanserna att få jobb och allt annat som handlar om livet efter straffet i andra hand. Han studerar först och främst för att hålla fängelsetillvarons gråa tristess borta. Men tanken på framtiden utanför murarna finns där ändå, någonstans i bakgrunden.

– Visst vill jag vara ordentligt konkurrenskraftig på arbetsmarknaden när jag kommer ut, säger han.

I det lilla rum på Kirsebergsanstalten i Malmö där Karl har sin studieplats finns bara ett, mycket smalt, fönster. Det släpper knappt in några av de solstrålar som får taggtråden som kröner den höga muren nedanför att blänka denna klara novemberdag. Inte heller låter det honom se de två fotbollar som tråden fångat eller de människor som då och då promenerar förbi fängelsets huvudport. Men kanske är det lika bra.

– En av de bästa sakerna med att studera härinne är att det inte finns någonting som stör. Jag kan inte ta en krogrunda eller gå på bio även om jag skulle vilja. Här finns ingenting att göra. När jag ser vissa andra intagna som bara sitter och hänger så tänker jag: varför pluggar ni inte? Det är ju världens chans att göra det nu, säger han.

Karl är klädd i Kriminalvårdens röda fleecetröja. Runt halsen hänger ett USB-minne som han efter segdragna strider tillåts använda för sina studier. Det mörkblonda håret är kammat i en mittbena. Blicken är vaken, alert. Han är vältalig och ger ett intelligent intryck.

Karl läser en kurs i företagsekonomi samtidigt som han följer ett kandidatprogram i systemteknik, båda på distans vid Lunds universitet.

– Att öva löpande bokföring är ett nödvändigt ont, det är inte så roligt. Men annars är det mesta kul. Jag skulle gärna läsa en kandidat i biologi också, det är jag väldigt intresserad av. Det har en del att göra med det jag är dömd för också, berättar Karl.

Det Karl är dömd för är grovt narkotikabrott. Han har suttit av tre och ett halvt av de sex år han ska vara inlåst.

Han har redan läst kurser i bland annat juridik och psykologi. Men ännu är de avklarade poängen ganska få. Det är allt annat än enkelt att studera i fängelse.

Karl får av säkerhetsskäl inte delta i några grupparbeten och tillåts bara använda internet 15 minuter per dag.

Enligt Karl är dock den största svårigheten inte reglerna.

– Det svåraste är bemötandet från fängelseledningen. Här på Kirseberg är de ganska bra. Men på en del anstalter jag suttit på anser ledningen att internerna sitter i fängelse för att straffas, inte för att plugga, säger han.

Redan när domen föll hade Karl bestämt sig för att studera i fängelset. Då ville han inrikta sig på juridik för att kunna hjälpa människor som blivit orättvist dömda. Men fängelsetiden har förändrat hans framtidsplaner.

– När jag först låstes in trodde jag att alla skulle hjälpa varandra innanför murarna. Men här är alla egoister. Alla tänker bara på sig själva, och då blir man själv egoist. Men det är ju också så att man inte blir yngre, man måste se om sitt hus och tjäna pengar, säger han.

Karl är förtegen om detaljerna kring de planer han har för livet efter muck.

– Jag har en affärsidé och det ser rätt bra ut. Det handlar om utbildning, men mer vill jag inte avslöja, säger han.

Två fotbollar har fångats av taggtråden runt anstalten.

Kirseberg är en sluten högsäkerhetsanstalt som inhyser drygt 150 interner. En majoritet av dem är dömda för grova vålds- eller narkotikabrott. Den genomsnittliga strafflängden är omkring tre år.

Karl är den enda på fängelset som studerar på högskolenivå, men ytterligare några interner läser gymnasiekurser för att så småningom kunna klättra uppåt i utbildningssystemet.

En av dem är 28-åriga John, som aldrig har satt sin fot på en gymnasieskola utanför murarna. Nu har han avslutat fem kurser.

– Jag började plugga i häktet. Jag hade tänkt komma igång redan innan jag greps och ville inte att studierna skulle bli liggande på is bara för att jag hamnade i fängelse, säger han.

Fängelse i fem år och tio månader för grovt narkotikabrott. Så löd Johns dom som avkunnades för drygt två år sedan. Johns bruna hår är kortklippt. Blicken är flackande, kanske är det ett tecken på rastlöshet, möjligen osäkerhet. I Johns röst finns dock inga spår av tvivel eller blyghet när han berättar vad studierna i fängelset betyder för honom.

– Jag har ett mål jag vill uppnå och studierna kan ta mig dit, säger han.

Till skillnad från Karl är John helhjärtat fokuserad på livet efter muck. Hans mål är klasklart: när gymnasiekompetensen är inläst vill han börja plugga juridik för att sedan bli advokat.

– De flesta som läser till advokat har aldrig suttit i fängelse eller varit häktade. De vet inte vad deras klienter vill eller behöver. Om jag skulle kunna bli advokat skulle jag förstå klienterna och därför kunna hjälpa dem bättre. För att komma in på juristlinjen krävs höga betyg, men jag ska kämpa, säger han.

– Många som är här har stora misslyckanden från skolan bakom sig. Vi ger dem en ny chans att upptäcka vad lärande kan vara. Här blir fångarna sedda och får den hjälp de behöver, säger Torvald Hugoson när studenterna gör sig redo för lunchpaus.

Torvald är en av fängelsets tre heltidsanställda lärare. Undervisningen vid Kirsebergsanstalten har gott rykte, något som Torvald är stolt över.

– Fängelset som helhet har ett ganska dåligt renommé bland de intagna. Många anser att det är väldigt strikt och hård kontroll här, vilket är ett tecken på att personalen gör ett bra jobb, säger han.

På Kirsebergsanstalten har interner studerat på högskolenivå sedan början av 1990-talet. Antalet studenter har varierat, som mest har fängelset hyst sex högskolestuderande.

– Det fungerade bra. Alla tog poäng. Men fängelseledningen var kritisk. De menade att det gick ut över de andra internerna, berättar Torvald.

Trots att ledningens inställning ibland är negativ tycker Torvald inte att Kriminalvården generellt motarbetar fängelsestudier.

– De försöker vara så tillmötesgående som möjligt. Men det är en speciell situation, säger han.

Kriminalvårdaren Lars, som inte vill se sitt efternamn i tidningen, är studieassistent och har ett särskilt ansvar för säkerheten på anstalten.

– Det är en balansgång. En viktig del i fängelsestraffet är att kontakten med omvärlden ska begränsas. Samtidigt skulle vi gärna se att internerna fick möjlighet att exempelvis delta i grupparbeten via nätet, säger han.

En åtgärd som diskuterats länge är att lägga universitetens hemsidor inom anstalternas skyddade nät. När detta kan bli verklighet är ännu inte klart.

– Jag hoppas verkligen att internernas möjligheter att använda nätet blir bättre snart. Studierna ger mening och något att hoppas på efter muck, säger Torvald Hugoson.

Fängelsestudier kan ge resultat utanför murarna. Det är 33-årige Anders ett bevis på. Han fick jobb två veckor efter att han lämnat Kirseberg.

– Pluggandet betydde otroligt mycket för mig. Jag är bättre förberedd för arbetsmarknaden nu än jag någonsin varit tidigare. Dessutom har min självkänsla vuxit rejält, säger Anders.

Vi träffas en gråmulen eftermiddag på ett fik någonstans i Skåne. Anders är synnerligen muskulös. Håret är snaggat. Hans gestalt är respektingivande, men sättet är sävligt och tonen är vänlig när han berättar sin historia. Svaren kommer ofta efter en tids eftertanke.

Sedan i början av oktober arbetar Anders som mjukvarutestare på ett högteknologiskt företag. Han trivs, trots att dagarna ibland känns enahanda.

– Det är intressant, men alla är väldigt specialiserade. Varje person har sin uppgift, säger han.

Anders är timanställd och arbetar två dagar i veckan. Resten av tiden ägnar han åt att slutföra en kvalificerad yrkesutbildning som han påbörjade under det sista året på Kirsebergsanstalten. Det var efter en praktikperiod på företaget som han blev erbjuden anställning.

– Utan den kvalificerade yrkesutbildningen skulle jag nog aldrig ha fått det här jobbet, och utan mina tidigare universitetsstudier skulle jag haft svårare att komma in på ky-linjen, säger han.

Varken Anders arbetsgivare eller hans kollegor känner till hans bakgrund, något som Anders har en kluven inställning till.

– På ett sätt hade det varit skönt om de hade vetat, men samtidigt känner jag att jag blir bedömd för den jag är, inte för vad jag har gjort, säger han.

Anders arbetsgivare vet inte om att han suttit inne. – Jag blir bedömd för den jag är, inte för vad jag har gjort, säger han.

Redan när Anders under våren 2003 dömdes till fängelse i åtta år för grovt narkotikabrott hade han bestämt sig för att plugga innanför murarna.

– Jag kom till insikt om att jag skulle sitta inlåst ett bra tag och ville göra det bästa av tiden. Utvecklingen stannar inte för att man själv sitter inne. Om man bara skruvar ihop råttfällor blir fängelsevistelsen en mental istid, säger han.

Men att göra något meningsfullt var inte den enda orsaken till att Anders valde att studera:

– Det var första gången jag hamnade i fängelse och jag blev med tiden fast besluten om att jag inte skulle komma tillbaka. Därför ville jag skaffa mig så bra förutsättningar som möjligt.

Innan domen föll hade Anders aldrig gått vidare från grundskolan.

Det tog honom ett år att läsa in gymnasiekompetensen. Sedan följde studier på högskolenivå i bland annat företagsekonomi och juridik.

– Det svåraste med att plugga i fängelset var att jag inte fick delta i grupparbeten. Jag fick alltid göra allt sådant på egen hand, säger han.

Det sista året på Kirseberg tillbringade Anders på den så kallade utslussningsavdelningen. Då fick han röra sig utanför fängelseområdet på dagarna.

Friheten var en förutsättning för att han skulle kunna påbörja den ky-utbildning som nu lett till anställning.

– Året på utslussningen gjorde att jag kunde leva ganska normalt. Skillnaden blev inte så stor när jag sedan frigavs. Det finns bara tre sådana avdelningar i hela Sverige och intresset för dem är ganska svagt bland internerna. Det beror nog mycket på att informationen om dem är dålig, säger han.

200 högskolepoäng och en högskoleexamen i företagsekonomi.

Det hade Anders med sig när han för ungefär två månader sedan frigavs villkorligt och kunde lämna Kirseberg.

– Om jag inte hade studerat i fängelset hade jag varit på exakt samma nivå nu som jag var när jag låstes in. Då vet jag inte hur det hade gått. Men nu har jag någonting att stå på. Det ger mig trygghet, säger han innan han lämnar fikets värme för att åter ge sig ut i novemberrusket.

Fotnot: Karl, John och Anders heter egentligen någonting annat.