Att vara precis i tid är också att vara sen. Studentlivskrönikör Maja Wilhelmsson är trött på tidsoptimister.
Det är samma visa varje gång. Jag står i ett gathörn och väntar på en kompis. Det är nästan tio minuter kvar tills vi ska ses. Ändå tittar jag åt det hållet som kompisen förväntas komma ifrån. Klockan tickar ner, nio minuter kvar, sju minuter kvar, fem minuter kvar. Jag går in i messenger och kollar. Kan hen ha skrivit att den blir sen? Några få minuter efter avtalad tid vinkar en känd gestalt åt mig och säger hej. Trots att jag förstår att min kompis inte ser sig själv som sen väntar jag på en ursäkt som aldrig kommer. Inte ett endaste litet “förlåt att jag är sen.”
Förra torsdagen stod jag utanför en föreläsningssal på Ingvar Kamprad Designcentrum (IKDC) och pratade med mina kompisar. Jag beklagade mig över att jag inte hade något tema för min krönika som jag skulle skriva under helgen. “Maja, du kan ju skriva om tidsoptimister! Det är som jag brukar säga: man är aldrig sen, bara precis i tid.” Jag gick från noll till hundra på mindre än en sekund. Aldrig sen? Argt blängde jag på min kompis. Hur kan man säga så? Jag blev chockad av min starka reaktion.
Jag skulle inte säga att jag är en tidspessimist. Jag skulle inte heller kalla mig för tidsrealist. Snarare skulle jag säga att jag har vanligt hederligt bond-hyfs. Jag är alltid på plats minst fem minuter innan avtalad tid. Allt annat är för sent. Ska jag med ett tåg är jag ofta på stationen så tidigt att jag hunnit med ett tåg tidigare än planerat. Jag väntar hellre än stressar.
Som student så är deadlines en del av vardagen. Trots detta är många sent ute. Ganska ofta är det med ursäkten “jag jobbar bäst under tidspress.” Det är ett karaktärsdrag som snarare är regel än undantag hos universitetsstudenter. På samma sätt finns alltid den notoriskt sena personen som stör föreläsningen genom att strutta in genom dörren en kvart efter att föreläsningen börjat. Min ständigt återkommande tanke är: hur svårt kan det vara?
När dessa två personlighetstyper kombineras uppstår lätt friktion. För en så kallad tidspessimist är grupparbeten det värsta. Samma sak varje gång. Frustrerat får jag sitta och vänta på gruppmedlemmar som lovade att de skulle komma för en halvtimme sedan, för att sedan försöka motstå instinkten att göra allt själv när de andra i gruppen inte levererar.
Så kanske var inte min reaktion där utanför föreläsningssalen så chockerande ändå. Jag vet nog ingen som lägger så mycket stolthet i att göra saker i tid som jag. Jag kommer att fortsätta vara på tågstationen tjugo minuter innan mitt tåg går med en väska jag packade för tre dagar sedan. Jag kommer fortsätta att stå i gathörnen och stressat vänta på kompisar som kommer precis efter utsatt tid. Hörrni, jag kräver inte mycket, men ni kan väl försöka skicka ett sms om ni ser att ni inte kommer att hinna i tid?
