KRÖNIKA: När det lider mot jul är vi många som funderar över våra liv. Själv har jag just insett att jag har blivit en lightversion av Bridget Jones.
Jag har ingen äcklig farbror som nyper mig i häcken på jullunchen. Jag slipper den likheten med den goda Bridget Jones.
Men som släktens enda singel, och därtill barnlös, innebär julfirande att jag
a) får sitta vid barnbordet,
b) får vara tomte, eller
c) får hjälpa den gamle, trötte tomten (den på julsnaps fulle grannen) att läsa på paketen under utdelningen. Har jag tur slipper jag sitta i hans knä och posera på otaliga foton, men den töntiga tomteluvan som Mamma gärna tvingar på mig kommer jag sällan undan.
Men hoppsan, jag glömde ju
d) får hjälpa de julspeedade barnen att sätta ihop sina en miljon leksaker och därefter leka krig i två timmar medan de vuxna knäcker nötter.
Det spelar nämligen ingen roll hur mycket jag bakar lussekatter, skickar julkort och slår in flashiga paket. Ska man ha något att säga till om gällande julfirande måste man vara minst två, samt ha omsatt motsvarande Sveriges BNP i julklappar.
Jag som fattig student får glatt anpassa mig till andras nycker. Inget fel i det, om det inte vore för att den som tvingas hjälpa en överförfriskad och överdrivet kramglad tomte med paketöverlämning borde få en smula mer respekt.
Kanske få lov att hyscha släktingar under Karl-Bertil Jonssons julafton. Eller åtminstone, som regel, få välja först ur Aladdin-asken.
För singlar tenderar julfirandet istället att ha sin topp på juldagen. Då behöver ingen skämmas över sin livsstil, utan kan, för att citera en Just D-julklassiker, bli packad som NK den 23:e december.
Men när jag i år planerade juldagsfirandet i hemstaden med min icke-singel till barndomskamrat blev en sak plågsamt uppenbar: jag är last man standing. Den enda, åtminstone självvalda, singeln.
Vilket troligtvis medför att jag på juldagen kommer att
a) behöva titta på bilder på barndomskompisars barn,
b) tvingas berätta allehanda underhållande historier om mitt ”exotiska” singelliv, eller
c) behöva hjälpa någon stupfull, före detta klasskamrat att kräkas på toan eftersom pojkvännen/flickvännen är lika på lyset sedan de båda gått bananas på en shotbricka, med målet att göra juldagen till en oförglömlig afton.
Det här är förklaringen till att även den mest luttrade singel kan börja fundera över att knyta kärleksband i juletid. Men oroa er inte, jag är inte på jakt efter en Mark Darcy.
Jag väljer att se framåt med tillförsikt. Runt hörnet från julen väntar en nyårsafton, då det snarare är en fördel att vara singel.
Vi singlar är nämligen de enda som kan fyllehångla med någon ny bekantskap under fyrverkerierna, utan att behöva vakna upp till en bruten förlovning på årets första dag. Och det är min bästa julklapp till mig själv.
God jul och gott nytt år!
