Hur snabbt vi ställer om till ett koldioxidbefriat samhälle avgör hur förödande klimatförändringarna kommer att bli. Det skriverA
nton Stålberg engagerad i Fossil Free Lund.
I grund och botten är alla människor tidsoptimister. Vi vill alltid tro att det finns mer tid. Tid att göra det vi älskar, tid att rätta till våra misstag. Ett av de svåraste ögonblicken i en människas liv är när man inser att det finns mer att blicka bakåt på än framåt. Är det därför klimatförändringarna skrämmer så mycket? Skadorna från dem sträcker sig inte bara över alla geografiska gränser, vi har också knappt någon tid kvar att begränsa den värsta förödelsen.
Förra hösten gav IPCC prognosen att mänskligheten har 12 år på sig att begränsa den globala uppvärmningen till 1.5 grader, vilket av många forskare anses vara en farlig gräns vi inte får korsa. För att klara detta krävs en total omställning av samhället där våra utsläpp måste vara noll senast 2050: en utsläppsminskning i raketfart som inte ens de värsta ekonomiska krascherna ”lyckats med”.
Men enligt många forskare, bland annat Kevin Anderson vid Uppsala universitet, bygger den här snäva tidsramen på fantasisiffror eftersom den utgår ifrån att vi inom ett par decennier har tekniken att suga ut koldioxid ur atmosfären. Teknik vi inte ens kan vara säkra på fungerar i stor skala, eller ens leder till minskade utsläpp. Vågar vi spela bort framtiden på spekulationer? Det här är en tidsfrist som borde göra den mest samlade tidsoptimist panikslagen.
Lösningen är i grund och botten så förrädiskt enkel, det är bara att sluta släppa ut växthusgaser. Nu.
Radikala förändringar, inom samhällets alla instanser, är nu det enda som kan avstyra de värsta scenarierna. Lokala aktörer kan spela en nyckelroll genom att visa vägen i mindre skala. En riktig ”game changer” skulle vara att rösta igenom en koldioxidbudget som kräver kraftiga utsläppsminskningar ända till nettonoll under de kommande 10 åren.
Lokala aktörer kan spela en nyckelroll genom att visa vägen i mindre skala.
En koldioxidbudget är enkelt uttryckt en beräkning av hur mycket mer växthusgaser som kan släppas ut innan parisavtalets mål blir omöjliga att uppnå. Varje nation, region och stad har, oavsett om vi är medvetna om det eller ej, en begränsad “pott” med växthusgaser som kan släppas ut.
Vid sitt förra möte den 3 april röstade Lunds kommunstyrelse igenom en koldioxidbudget framtagen av Miljöpartiet i september. Detta är ett välkommet initiativ, men budgeten utgår från kommunens tidigare klimatmål, som vid det här laget måste betraktas som kraftigt föråldrade. Trots varningarna från klimatforskarvärlden har Lunds kommun som mål att utsläppen ska vara ”nära noll” till 2050.
Med tanke på riskerna, är det en på tok för låg ambitionsnivå. Fossil Free Lund skickade i vintras in ett Lundaförslag om en koldioxidbudget som kräver att utsläppen ska minska med 10-15 procent per år i absoluta termer. 822 personer skrev under förslaget – mer än något annat på senare år.
I dag, torsdagen 2 maj tar kommunstyrelsen beslut i frågan.
Lösningen är i grund och botten så förrädiskt enkel, det är bara att sluta släppa ut växthusgaser. Nu.
Anton Stålberg, Fossil Free Lund
Detta är en debattartikel i Lundagård. Skribenterna svarar för åsikter i artikeln.
