Några sommartankar

I denna veckans krönika delar studentlivskrönikör Eric Sarkar Nilsson med sig av en ensidig diskussion om sommaren i ett studentlöst Lund. “Jaha, vad tittar du på då, Bo?” frågar jag mumlandes. Då Bo är en kaktus följer inget svar på min fråga. Jag suckar och med armarna på fönsterbrädan tittar jag ut. Där ser jag en vindstilla gata, full av ingenting, med undantag av en pojke som sitter på asfalten leker med en bit ogräs. Jag förklarar för min tama kaktus att det är tandemhelg och att det är därför ingen syns till. Förra helgen fick vi smakprov på hur Lund kommer komma att se ut i cirka tre månader.  Precis som förra sommaren antagligen. Folktomt och görvarmt. Jag frågar Bo om hen kommer ihåg förra året och möts än en gång av förtegenhet. Jag funderar på det min flickvän sa i juli förra året: “Lund kan ibland gå och bli en riktig skånsk håla, Eric.” Amen. För när trottoarerna inte längre fylls av cyklister och Universitetsbiblioteket inte fylls av prestationsångest går Lund och blir en spökstad som påminner om vilken liten ort i Skåne som helst. Det känns ensamt när alla nationer har stängt och många vänner och kursare är hemhemma. Då är det lätt att man blir en kaktus, helt fast i sin kruka med taggarna utåt. Men på något sätt är det rätt skönt att slippa vara omringad av studenter, även i den här staden. För samtidigt som Lund töms på studenter, töms staden även på associationer till plugg och stress. Det som blir kvar är en miljö man känner igen och som precis som en själv laddar upp inför nästa härliga, men utmattande, studentliv. Och när man då står där, helt ensam under kyrkan eller i parken, råder det ingen tvivel om vem som äger stället. Jag häller upp ett glas vatten, skålar med kaktusens kruka och drar ett halvkasst skämt om den stundande sommarens bevattningsförbud. Ingen reaktion. Vi kikar båda två ut i någon minut tills vi ser pojken flytta sig för ett par tandemcyklar. Det verkar som att de börjat komma hem nu. Jag tänker att dessa studenter, på vinglande cyklar, glada att komma hem efter resan, är den perfekta metaforen för hela Lunds studentliv. För en säsong ligger staden genomdöd, men vi studenter kommer alltid tillbaka. Lite fullare, lite galnare och redo för äventyr. Och jag har tur som får uppleva alla sidor av det.