Förra gången slutade det med en spya på Mumbais centralstation. Sedan dess, det vill säga sedan december 2009, har jag ätit ris max tio gånger. Varje gång har jag mints spyan.
Då, för tre år sedan, skulle jag fördömt den som sa att den skulle till Indien och skriva uppsats. Det går inte, skulle jag ha sagt. För ingenting blir någonsin som planerat. Du tror du ska på en middagsbjudning, du hamnar på ett bröllop. Du tror du ska jobba som engelsklärare, du blir mattelärare. Och hela tiden är allting väldigt konstigt.
Nu händer det ändå. Indien hägrar ett dygn bort och jag ska skriva en uppsats. Från och med torsdag kommer jag äta ris. Varje dag i tio veckor.
