I veckan tillsatte regeringen 58 nomineringspersoner för att nominera externa ledamöter på universitetsstyrelserna runtom i Sverige. Förfarandet med nomineringspersoner är nytt och, på vissa håll, omdiskuterat.
Universitetsstyrelsen är Lunds universitets högst beslutande organ. Dess 15 ledamöterna utgörs av rektor, tre lärarrepresentanter, tre studentrepresentanter och åtta externa ledamöter, inklusive ordförande. Sedan en ändring i högskolelagen år 2016 tillsätts numer de åtta externa ledamöterna genom två nomineringspersoner.
I veckan utsåg regeringen riksdagsledamoten Maria Arnholm och, på förslag av lärosätet, nationalekonomen Magnus Henrekson. Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning, motiverar valet:
– Vi har utsett nomineringspersoner som tillsammans har kunskaper och förståelse för den akademiska världen men också i det statliga myndighetsutövandet.
Modellen för att välja nomineringspersoner infördes, enligt Matilda Ernkrans, för att hitta en balans mellan regeringens behov av att styra myndigheter och universitetens roll som självständiga och kritiska organisationer.
Erik J. Olsson, ordförande på organisationen Academic Rights Watch, är en av de som är kritiska till förfarandet med nomineringspersoner. Han menar att balansen mellan statligt inflytande och akademins självständighet rubbas och att förfarandet är ett sätt för staten att knyta universiteten närmare till sig. I ett mail till Lundagård skriver han:
”Tidigare var det lärosätena som själva föreslog externa ledamöter i universitetsstyrelsen, som regeringen sedan skulle godkänna. Det gav lärosätena viss, om än begränsad, handlingsfrihet. Genom att utse speciella nomineringspersoner (i ett fall på förslag av lärosätet) har regeringen även fått makt över nomineringsprocessen, på lärosätenas bekostnad.”
Nomineringspersonerna kommer nu att arbeta fram förslag på externa ledamöter, som regeringen därefter tar ställning till.
