Somliga platser tar kommandot över en. Man slipper bestämma själv. Det är bara som bestämt att man ska vara där just då. Utan vilja att stampa på Lunds konstitutionella fåfänga, men vad gör man när man börjar känna sig klar här?
”Man räknar inte akademiska poäng i himlen”. Ett slags masochistiskt mantra jag i det senaste tagit för ovana att repetera. Ett mantra ofrivilligt byggt för att sparka på det överjag som bestämde att jag var tvungen återvända till Lund för att slutföra min kandidat. Jag är tillbakaflyttad efter ett års utbyte i Milano. Ett utbyte där jag inte bara hittade kärleken utan även, likt alla andra bytisar, ”hittade en del av mig själv”. Om vi för en sekund låter bli att problematisera den tröttsamma stereotyp jag har blivit, så ska jag förklara varför det är så jobbigt.
Somliga platser tar liksom kommandot över en och man slipper bestämma själv. Författaren Sara Lidman skriver i sin bok Tjärdalen (1953) att ”Såvitt man bor i en by måste man bry sig”. Hon talar om kärlek till hembygden, dedikation till ett kollektiv och till en kultur. För tre år sedan var Lund denna bestämda plats för mig. Och som jag brydde mig.
Därmed sagt att i sann Lundensisk studentanda har konceptet ”att bry sig” lite olikartad karaktär än den i glesbygdssamhället Sara Lidman beskriver. I Lund finner du inte gemenskapen i bygdegården, utan på SOL-biblioteket i tentatider. Kultur och sägner förs inte vidare i stugor och skog utan längs vitaduksklädda långbord och sjungs i visor. De få guldkantsslantar man kan avvara ransoneras inte till natur och kommun, utan läggs på frackar och balklänningar, extrapris på lax på Ica och dekandens-kir till ballunchen.
Olikt något annat jag tidigare upplevt var vardagen i Lund närmast en utopi. Men med den tunna linjen mellan du fattar mig och du fattas mig, så växte sakta en ny sådan by fram. Tro fan att det skulle hända då jag så vackert klädde mig under epitetet ”bytis” i Italien, men så blev det.
Nu är jag tillbaka till min gamla vardag, med undantaget en grövre nikotinproblematik och avsaknaden av en drös med vänner som även de hittat en ny by att bry sig om. Rationellt sett var det ett år sedan jag flyttade från Lund, emotionellt känns 758 miljoner tankar som ett mer lämpligt svar om någon frågar.
Med risk för att låta pretentiös, eller ännu värre som Alex och Sigge, men tid är inte kronologisk eller linjär. Gäsp på den tröttsamma dramaturgin om att man växer, utvecklas och blir någon ny. Men när man flyttar, när man investerar både tid och själ och när man börjar bry sig, då händer något. Det sägs att såvitt man ska bo i en by måste man bry sig. Platser byter med tiden innebörd och därmed skepnad. Jag är tillbaka på samma plats men det ser inte likadant ut.
