Krönika: Hur vet man vad man vill? Vad är meningen med livet? Varför är det så svårt att bli lycklig? Många frågor, men bara ett svar.
Följ dig själv. Följ ditt hjärta. Jag vet, det låter hur löjligt och töntigt som helst. Men jag kan tycka att det inte borde finnas något val i frågan.
Vi har bara ett liv. Ett enda. Det gäller att ta vara på det och att leva i nuet, inte leva för något fjärran ”i framtiden”. Om man inte tror på ett liv efter döden, på ett lyckligt himmelrike, då gäller det ta mig tusan att passa på nu medan vi har chansen.
Men det känns otäckt att tänka så. För om vi är riktigt ärliga mot oss själva: hur nöjda, glada eller lyckliga är vi? Egentligen?
Kanske har jag en tjugotre och ett halvtårskris, efter examen-kris. Jag vet inte.
Men jag vet att jag känner igen mig i Jim Carreys karaktär i bioaktuella ”Yes Man”. Han spelar en notorisk tråkmåns som tackar nej till allt. Han säger nej till livet, till vänner, till jobbmöjligheter; till allt annat än att gå till sitt tråkiga jobb och se på sina tråkiga hyrvideofilmer. Men så händer något. Han bestämmer sig för att bejaka livet och säga ja till ALLT. Och med ens börjar lyckan le mot honom. Han blir spontan, träffar en fantastisk flickvän och har en värdefull framtid. Detta tack vare att han vågade säga ja i stället för nej, eller sagt med något annorlunda ord, för att han struntade i vad som han trodde förväntades av honom och följde sitt hjärta.
Kanske borde vi göra som huvudpersonen i Erlend Loes ”Naiv. Super” och gå i barndom? Börja njuta av att leka igen, försöka se det roliga i att studsa en boll mot en vägg. Om och om igen. Överhuvudtaget verkar Erlend Loes karaktärer ha förstått vad jag inte vågar fatta: hur viktigt det är att bara vara sig själv. Om det så ska krävas att man flyr civilisationen och lever tillsammans med en älg eller åker på civilisationsskattjakt till öde öar.
Men det är inte ens säkert att vi ser vår hjärtas önskan, för i vägen står alla krav. Alla måsten. Allt vi tror att vi måste göra för att överleva, för att tjäna pengar, för att klara oss.
Jag kan inte rå för det. Men jag inspireras. Jag vill säga ja till allt jag aldrig vågat när jag ser ”Yes Man”, jag vill börja leka igen när jag tänker på ”Naiv. Super” och när jag läser John Ajvide Lindqvists fantastiska novell ”Gräns” i ”Pappersväggar” blir jag tvungen att läsa om och om igen.
Novellen handlar om troll. Om folket som människorna kuvade, glömde, opererade bort svansarna på. Och om hur trollen återuppfinner sig själva, lämnar sina påtvingade människojag – och går till skogs.
Det. Att göra det som är naturligt, det som känns bäst. Det vill jag göra. Men jag vågar inte. För tänk om det inte fungerar som i sagorna?
