Otto ”Den siste athénaren” Steiman var under många år siste man ut ur Café Athén. Med sina 94 terminer vid Lunds universitet har han en evig plats i studentlivets historia.
Med sina 94 terminer i bagaget är Otto Steiman den person som har varit inskriven vid Lunds universitet under längst tid i historien. Han är ansiktet för den evige studenten och beskrivs av många som Sveriges siste överliggare. I tidskriften Se nr. 45 år 1954 beskrevs han exempelvis som “Otto Steiman i Lund, den siste överliggaren, landets ende student med folkpension […].”
Otto Steiman skrev in sig på Lunds universitet den 27 januari 1914 och förblev inskriven till sin död den 20 september 1960.
Vid Otto Steimans födelse den sjunde september 1886 var det måhända ingen som kunde förutspå att denne lantbrukarson från det lilla samhället Bjeresjö, dagens Bjäresjö, ett stenkast nordväst om Ystad skulle bli en lundalegendar.
Begreppet överliggare är mångsidigt. I all enkelhet är en överliggare den som stannar vid universitetet år efter år, utan att nödvändigtvis plocka ett enda högskolepoäng eller ta examen. Många av de kända “överliggarna” föll offer för studentlivets attraktionskraft i sådan grad att det blev ett beroende med konsekvensen att ett löp ut i världen utanför studentbubblan aldrig kändes nödvändigt eller attraktivt.
Dåtidens överliggare badade inte nödvändigtvis i pengar som man skulle kunna tro. Studiefinansieringen såg annorlunda ut än i dag. Utan krav på att klara ett visst antal poäng för rätt till studiemedel kunde studentlivets trygga sfär kännas omständig att lämna.
För det mesta läste Otto Steiman historia. Även om han i praktiken inte läste särskilt mycket. Under sina 94 terminer lyckades han nämligen endast ta ett betyg i historia, vilket motsvarar cirka 20 högskolepoäng i dagens system. Detta betyg var resultatet av en rejäl kraftansträngning i början av hans lundatid. På 1940-talet bestämde han sig förvånansvärt nog för att det var dags att avancera i ämnet och ta fortsättningskursen. Till hans stora förtret stoppades han eftersom betyg på den tiden inte fick vara äldre än tre år för att vara giltiga. Om betygen var äldre än så var kandidaten tvungen att göra en omskrivning för att uppdatera det föråldrade betyget. Kandidat Otto Steimans professor i historia hävdade bestämt att han var tvungen att göra en prövning och komplettera det gamla betyget med det som hänt sedan dess. Det hade ju “trots allt förflutit två världskrig.” Då fick det vara för kandidat Otto Steiman. Det blev ingen fortsättningskurs i historia.
Engagemanget för studierna må ha brustit men engagemanget för nationen var desto större. Våren 1914 utgjorde Otto Steiman, tillsammans med Nils Anton Valdemar Severin, Ystad nations två “Novitier” (i dag novischer). Ystad nation är vad vi i dag kallar Sydskånska nationen. Ystads nation var ett av de sex distrikt som tillhörde Skånes nation som fanns fram till 1800-talets slut. Nationens upptagningsområde var ”Ystads eller Cimbritshamns Städer, eller inom Färs, Albo, Ingelsta, Jerresta, Herresta, Ljunits och Wemmenhögs Härader”. Nationen bytte namn vid nationsmötet år 1954 eftersom upptagningsområdet hade utökats.
På nationen var Otto Steiman välkänd. Under 1920-talet var han aktiv som tjänsteman och notarie. På den tiden hade nationen ett sextiotal medlemmar. I sitt arbete som notarie skall han ha varit noggrann. Han upplevdes enligt ryktet som en besvärlig paragrafryttare. Medlemmarna hänvisade till honom som “nationens levande stadga.” Men överhuvud och prokurator blev han aldrig. Även om han var på tapeten vid ett par tillfällen. Under ett nationsmöte år 1925 slog han sitt rekord i antal röster. Han fick tre. Den valde Prokuratorn vann med 22 röster. Det blev inget prokuratorskap för Otto Steiman.
Totalt var Otto Steiman med i Ystads nation (nuvarande Sydskånska nationen) under 34 terminer. Efter det slutade han att betala terminsavgiften. Men den uteblivna betalningen var inte synonym med utebliven närvaro. Han fortsatte infinna sig på nationens tillställningar, deltog grundligt i verksamheten och blev “den evige sydskånske studenten.” Vid sin död hade Otto Steiman upplevt inte mindre än sex inspektorer. Nationens medlemmar verkade rent av tillfreds med hans ihärdiga närvaro. När det begav sig brukade hedervärda medlemmar skändas genom snapsvisor. Även vår Otto Steiman blev skändad vid en Gåsafest år 1934 med melodin Lillan skall sova:
Ute är höstrusk, dimma och fog,
inne sitter Otto med mahognygrogg,
inte skall Otto smattra så där,
ser inte Otto, inspektor är här.
Allt som oftast kunde man finna Otto Steiman i den vanliga plyschsoffan vid fönstret i Café Athén. Dåtidens Café Athén var helt olikt det vi i dag känner till. Cigarröken ringlade sig tung innanför de tjocka sammetsgardinerna som täckte fönstren. Kaféet var snarast att betrakta som en klubblokal i engelsk stil. Längst in spelade borgerligheten schack. Vid entrédörrarnas sidor samlades vänstern och kaféets smörgåsdisk.
Här kunde han läsa Lunds Dagblad gratis i godan ro och dra djupa bloss på cigarren som han införskaffat av den trevliga flickan bakom kassan. Han kunde ses på etablissemanget nästan varje kväll. Det är genom detta som han har fått sitt mest kända epitet “Den siste athénaren”. Kamraterna hade skämtsamt börjat kalla honom det efter ett epos av Viktor Rydbergs Den siste atenaren eftersom han alltid var siste man att lämna kaféets inrökta lokaler vid stängning halv tolv.
Så föddes legenden och fick ett evigt liv.
